Bli din partners vän

Maken vill skiljas, men chockas när han hör fruns oväntade svar. Sista raden får mitt hjärta att brista.

Jag har läst den här historien några gånger, och jag måste erkänna att jag gråter varje gång. Det är en stark bild av kärleken som jag tycker att alla borde läsa. Den är djupt sorglig, men berättar någonting viktigt om kärlek och förhållanden. Texten, skrivet av maken, har cirkulerat på nätet i ungefär tio år. Jag vet inte om det är en sann historia eller inte, men oavsett vad, så vill jag dela den med er. Jag hoppas att ni vill dela den vidare. Sitt ner och slappna av för en stund. Läs och begrunda.

Jag kom hem en kväll och maten var klar. Min fru hade kommit hem tidigare från jobbet och lagat middag. När vi satt oss ner tog jag hennes hand och sa: ”Jag vill skilja mig.”

Hon reagerade knappt. Verkade inte ens irriterad. I stället så frågade hon mig varför. Jag undvek frågan. Då blev hon arg och började kasta bestick och skrek: ”Du är ingen man!”. Vi pratade inte mer den kvällen. Hon var ledsen. Jag förstod att hon ville ta reda på vad som egentligen hänt med vårt förhållande, men jag kunde egentligen inte ge henne något bra svar. Jag hade förälskat mig i någon annan. Jag älskade inte min fru längre. Jag tyckte bara synd om henne.

Med en stor portion skuldkänsla skrev jag en överenskommelse för skilsmässan. Hon får behålla huset, bilen och 30 procent av mitt företag. Hon ögnade igenom det – och rev sönder pappret. Kvinnan som jag spenderat 10 år av mitt liv med hade blivit starkare. Jag blev ledsen över tanken på att hon slösat tid, resurser och energi på mig, men kunde inte ta tillbaka det jag sagt vid middagsbordet. Till slut grät hon högljutt framför mig, vilket var vad jag förväntat mig från första början, och när hon gjorde det kändes det så verkligt… Vi ska skilja oss.

Dagen efter kom jag hem sent från jobbet, och vid middagsbordet satt hon och skrev något. Jag åt ingen middag. Jag gick raka vägen till sängen och somnade.

På morgonen hade hon skrivit ner hennes villkor för en skilsmässa: Hon ville inte ha någonting, men begärde att vi skulle försöka leva så normalt vi bara kunde den kommande månaden. Anledningen var enkel: Vår son skulle ha sin första skolavslutning inom en månad, och hon ville inte förstöra det för honom.

Hon bad mig också att komma ihåg hur jag burit henne över tröskeln i sovrummet på vår bröllopsdag, och ville nu att jag skulle bära henne från sovrummet till ytterdörren varje morgon – i en månads tid. Jag blev konfunderad och nästan lite rädd. Jag tänkte att hon höll på bli galen, men eftersom jag ville att vi skulle avsluta på ett så bra sätt som möjligt, accepterade jag hennes annorlunda önskan.

Vi var båda rätt klumpiga när jag skulle bära henne för första gången sedan vi gifte oss. Men vår son var glad, och klappade händerna samtidigt som han sjöng:

”Pappa bär mamma i hans armar!”.

Hans ord smärtade i bröstet. Jag bar henne från sovrummet, genom vardagsrummet fram till ytterdörren. Hon blundade och sa: ”Berätta inte för honom om skilsmässan.” Jag nickade och släppte ner henne från min famn.

Dagen efter var vi inte lika klumpiga. Hon lutade sig mot mitt bröst, och jag kunde känna lukten av hennes parfym. Jag insåg att det var väldigt längesen jag uppmärksammat den här kvinnan. Hon var inte ung längre. Hon hade rynkor i ansiktet, och hennes hår började bli grått. Vårt förhållande hade tagit på krafterna. För en stund funderade jag på vad jag egentligen hade gjort med henne.

På den fjärde dagen, när jag lyfte henne, kände jag hur känslorna började komma tillbaka. Den där känslan av närhet. Det här var kvinnan som givit mig tio år av hennes liv. På den femte och sjätte dagen förstod jag hur de där känslorna bara fortsatte att växa. Det blev mycket lättare att bära henne när slutet av månaden närmade sig, och jag noterade hur hon blivit smalare och smalare.

En dag slog det mig hur mycket smärta och sorg hon bar på. Och utan att tänka på det, strök jag hennes hår. Vår son kom precis in genom dörren, skrattade och sa:

”Pappa, det är dags att bära mamma!”

För honom hade det nu blivit en viktig morgonrutin. Min fru viftade till sig vår son och kramade honom hårt. Jag vände mig åt ett annat håll för jag var rädd att hade ändrat mig angående skilsmässan. Jag bar henne i mina armar. Jag höll hennes kropp i ett fast grepp. Precis som på vår bröllopsdag…

När jag bar henne för sista gången den här månaden kunde jag knappt röra mig. Jag visste vad jag var tvungen att göra. Jag körde till Jane, som var den nya kvinnan i mitt liv, och berättade som det var: ”Jag är ledsen, men jag vill inte skilja mig från min fru längre.”

Allting var så tydligt nu. Jag hade burit min fru in till vårt hus på vår bröllopsdag, och sagt till henne ”tills döden skiljer oss åt.”

På vägen hem från jobbet den här dagen köpte jag blommor, och när tjejen i kassan frågade mig om jag ville ha ett kort, så log jag och sa: ”Jag bär dig varje morgon – tills döden skiljer oss åt.”

Jag kom hem, med blommor i handen, och ett stort leende på läpparna. Jag ropade på min fru, men fick inget svar. Några snabba steg in i sovrummet senare såg jag hur hon låg i vår säng – livlös. Hon dog i sömnen när jag var på jobbet.

Det visade sig att hon hade haft cancer i flera månader, men jag var så upptagen med min nya kvinna att jag inte ens tänkt tanken att min fru var sjuk. Hon visste att hon var döende, men ville rädda mig från vår sons reaktion (om vi fullföljt skilsmässan).

I vår sons ögon skulle jag fortfarande vara en trogen, kärleksfull och omtänksam pappa och make.

De små sakerna i våra liv, som jag inledningsvis trodde var tråkiga och oviktiga, är vad som verkligen räknas. Inte hur stort hus du har, inte vilken sorts bil, inte personliga ägodelar eller pengar på banken. Sådana saker kan absolut skapa förutsättningar för lycka, men egenvärdet från dessa saker kan aldrig generera faktisk lycka.

Så ta dig tid och bli din partners vän och gör alla de där små sakerna för varandra som är kärlek.

Om att begrava sitt barn

Ett äldre inlägg, men fortfarande lika aktuellt.

Vintern har blivit till vår, snön har smält och löven slagit ut. Nätterna har blivit ljusa, fåglarna kvittrar och blommorna blommar. Studenten nalkas och de sjunger om sin lyckliga dag. Jag sitter i hamnen och kollar på båtarna som guppar.

Årstiderna skiftar hastigt, det är inget vi kan påverka. Unga människor avslutar sina liv i förtid, det kan vi påverka. Det måste vi påverka. Det känns som att självmorden kommer närmare in i min omgivning. Innan trodde jag att jag var den där siffran i statistiken, den där personen i min omgivning som stod för ”självmordet” genom mina flertal försök att avsluta mitt liv.

Män, kvinnor och självmord

En kille som gick på samma gymnasieskola hittades avliden. En tjej som gick på samma universitet hittades avliden. Detta inom tre veckor, 21 dagar. Det känns som att ämnet knackar på min dörr, det kommer närmare. Ska jag öppna dörren, släppa in ämnet, eller låta dörren vara stängd?

Vi sa att vi skulle prata om självmord när artisten Ted Gärdestad tog sitt liv, när brottaren Mikael Ljungberg gjorde det, när filmskaparen och journalisten Malik Bendjelloul gjorde det, när komikern Robin Williams gjorde det osv. Det finns en vilja att prata om självmord, men hur gör man?

Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga vuxna. Det finns ett behov av att prata om psykisk ohälsa och självmord för att minska det tabu som råder – men vi gör det aldrig. Det är svårt att hitta orden, att förstå samt att uttrycka sina känslor. Eller kanske förstår vi exakt hur det känns och det är därför det blir svårt att prata om det.

Psykisk ohälsa är något vi alla någon gång kommer att drabbas av. Det är inget som smittar eller blir värre av att vi pratar om det. Tvärtom, denna svåra tid kan lindras något om vi förmår erkänna att vi är drabbade. Att den blinda och fasansfulla psykiska ohälsan har hittat in i oss och satt käppar i hjulet, bromsat upp vardagen och skapat ett invändigt kaos, ett kaos av känslor.

Jag var besegrad. Trots bakåtkammat hår, märkeskläder och bländande armbandsur hittade den psykiska ohälsan in genom mitt yttre skal, in genom min lyckliga fasad. Men jag kämpade mig igenom den långa sjukdomstiden och fann en balans på andra sidan. Mina självmordsförsök, mina försök att avsluta livet, fungerade inte. Min kropp lades inte i en kista, min familj behövde inte ta farväl av en son och lillebror, ingen begravning.

Idag begår fyra personer självmord. Fyra kroppar ska läggas i kistor. Fyra familjer kommer säga farväl till sina anhöriga. Fyra begravningar kommer genomföras. Fyra livslågor kommer slockna och lämna ett stort mörkt hål efter sig. Tusentals frågor. Tårar. Minnen.

Sluta blunda för ämnet. Öppna upp samtal. Våga fråga hur personer i din omgivning mår, gör människor sedda. Var ett varaktigt stöd.

Vill du vara en del av förändringen, en person som står upp för ämnet, en person som bidrar till att det tunga täcket av skam/tabu lyfts bort. Ställ öppna frågor, lyssna fördomsfritt, hänvisa till professionell hjälp, stanna kvar som stöd. Dina insatser kan vara skillnaden mellan liv och död, mellan ett födelsekalas och en begravning. Unga människors liv skördas, det räcker nu.

Dela den här texten för att få dina syskon, föräldrar, vänner, kollegor, klasskamrater, lagkamrater att öppna upp ögonen för detta växande folkhälsoproblem. Det är inte enkelt att prata om, men det blir inte värre av samtal och öppenhet.

Nu förändrar vi synen på psykisk ohälsa, för all framtid.

Nollvision för självmord underfinansierad.

Ha de gött och var rädda om er.

LCHF blev sista halmstrået

Vad är LCHF

Jag har en historia att berätta om hur min make fick fem år till att leva tack vare LCHF. Det första jag lade märke till var att han började svälla i fötterna. Jag tänkte inte så mycket på det men upptäckte att han blev tröttare och tröttare. Han har alltid varit storvuxen med rejäl övervikt sedan länge, men fortsatte att svälla ut oavsett kost. Han prövade alla metoder för viktnedgång, men misslyckades alltid. Han led naturligtvis av diabetes och högt blodtryck och var medicinerad för det. Han hade även hjärtflimmer.

Jag läste allt jag hittade på nätet om dessa sjukdomar och kom in på Annika Dahlqvists sajt och blev intresserad av hur mycket kosten betyder för hälsan.

Min man svällde mer och mer i kroppen och till slut kunde han inte ligga i sängen och sova för han fick ingen luft. Han satt i en fåtölj och sov på nätterna. En morgon när jag vaknade och tittade till honom såg jag en stor blöt fläck nedanför hans fötter. Jag frågade om han kissat på sig, men det hade han inte. Jag lyfte på hans byxben och upptäckte till min fasa att benen hade spruckit så klibbig vätska hade runnit ut på golvet. Följden blev att det blev stora bensår på båda benen. Efter instruktioner från sjukvården fick jag lära mig att lägga om såren och gjorde så gott jag kunde.

Jag minns att jag hade läst någonstans att när man äter LCHF-kost så är det första som lämnar kroppen överskottsvatten. Jag tänkte att detta är sista halmstrået att ta till. Vi började direkt med LCHF-kost och han bara njöt av denna kost, men saknade naturligtvis potatisen väldigt mycket. Men jag var stenhård. Läkaren avrådde från LCHF, men jag lyssnade inte på det.

Jag fortsatte att lägga om såren och efter en månad var de helt läkta. Efter tre dagar kunde han, efter läkarkontakt, minska på både diabetes- och blodtrycksmedicin. Vid en viktkontroll hos läkare efter tre månader visade vågen på en viktminskning på 30 kilo. Min man blev som en ny människa. Han kunde ligga i sin säng och sova som vanligt. All överflödig vätska försvann, han mådde bra och levde fem år till trots att han ökade kolhydratmängden. Jag tror annars inte att hans hjärta klarat av påfrestningen av all vätska i kroppen.

Dock fick han senare en tumör på hypofysen som på grund av waran-behandling började blöda och akut operation blev nödvändig. Han blev tidigt hemflyttad till regionsjukhuset där vården var bedrövlig och efter en tid avled han av lunginflammation.

Vad jag vill poängtera med min berättelse är att denna kost verkligen bidrar till att överflödig vätska lämnar kroppen först. Tänk om alla med svullnad och vätska i kroppen och bensår provade denna kosthållning, vad mycket lidande som skulle besparas. Tänk om alla läkare ordinerade denna kost istället för vätskedrivande som njurarna måste kämpa med.

Till detta måste jag tillägga att på dessa tre månader minskade även min egen vikt med nio kilo. Tack för att jag fick dela med mig av min historia.

Hälsningar,
Siw

Miljöfascismens dagar är räknade

Det lär finnas ett obildat parti i Sveriges riksdag. De kallar sig för miljöpartiet. Vad jag kan förstå bör ”språkrör” ha personlig kunskap om jordens miljö och klimat om man tvunget ska deltaga i och ståta med epitetet ”miljöparti”.

Vad jag kan läsa mig till av deras CV:n så saknas det mesta rörande kunskap om jordens miljö och klimat i ”miljöpartiet”. Man kan enkelt uttrycka det som att de svävar i det blå likt CO2 i fallet miljö och klimat!

Stockholms teve frågar stockholmare vilket politiskt parti de tycker är värst i landet. Så klart att Stockholmarna anser Sverigedemokraterna vara det värsta partiet. Naturligtvis struntar teve i att fråga folket på Landet.

Om man hade frågat mig eller vem som helst i landet – Landet, så hade de flesta av oss utan tvekan svarat miljöfascisterna Mp.

Är vindmöllor verkligen bra for miljön och klimatet? Eller är möllorna bara bra för miljöpartiets ”språkrörs” dåliga samvete – och växande plånböcker?

Har ”språkrören” verkligen tänkt igenom vad deras eländiga politik leder till? Enligt mig, medverkar möllorna till otrivsel bland de boende under möllorna.

Vi som vet, vet att möllorna står stilla och kostar pengar när det är iskallt och stekhet i landet – Landet. Det är när det är iskallt och stekhett som vi behöver elenergi för värme och kylning.

Dessutom mördar och utrotar möllorna våra fågelarter och fladdermöss som jagar insekter nära möllorna. Speciellt de sista stora fåglarna slaktas i massor.

Bild från Twitter

Med tanke på vad miljöfascisterna gör i och med Sverige, önskar jag att detta pyttelilla parti, med all sin svårbedömda och oerhört ondskefulla makt över Sveriges riksdagsledamöter, bara kunde sprejas bort från de beslutandes korridorer och rum i huset på Helgeandsholmen.

Enfrågepartiet miljöfascisterna Mp har inget i ett modernt demokratiskt land att göra. Deras idéer och metoder försvann i och med att sista häxbränningen försvann år 1704.

Tyvärr går regeringspartiet Socialdemokraterna miljöfascisternas ärenden. När ska övriga partiers 339 ledamöter i Sveriges riksdag vakna upp och inse det horribla i att Sveriges minsta parti skall försöka rädda jordens miljö.

Vi har ju inte ens egen elenergi i södra Sverige för en kommande sträng vinter, då Norrland behöver sin vattenel för tillverkning av ”batterier” och flytten av Kiruna.

Följande elkraft har miljöfascisterna Mp tagit från oss i södra Sverige!

Barsebäcks kärnkraftverk
Ringhals kärnkraftverk
Oskarshamns kärnkraftverk

Sveriges landyta är endast 3 promille av jordens landyta, Alltså är Sverige ett pyttelitet land. Att då tänka tanken att Sverige ska kunna rädda jordens miljö och klimat verkar på mig vara oerhört intelligensbefriat.

Det här borde bekymra miljöfascisterna mer än lite bilavgaser i Sverige!

Slutligen!
Den som funderar på och förleds tro att jag verkligen hatar miljöfascisterna MP, så kan ni slå det ur hågen direkt. Jag hatar den så kallade politiken som miljöfascisterna Mp representerar och som förstör vårt/mitt lilla land Sverige.
Så de så!

Annat miljötänk!

Vi hade ju inget miljötänk

Lilla istiden in på 1800-talet

Sant eller falskt om miljön

SMHI:s statistik förbryllar

Solen dominerar klimatet

Evolutionens vackra logik

4 dagar sedan av Erik Hörstadius i Krönika

En av livets stora aha-upplevelser kom när jag år 2017 såg en föreläsning på Youtube av njurläkaren och hälsoboksförfattaren Jason Fung.

Jag tror det var den här videon. Fung talade om fasta. Något som intuitivt tilltalade mig. För mig är det nämligen i regel lättare att äta inget, än att äta lite. Hellre noll chips än tio chips, för tio chips är en omöjlighet! Det blir snabbt hela påsen.

Inför mitt bröllop 1998 fastade jag bort tio kilo och kände mig pigg hela tiden. Ändå trodde jag inte på fastan som ett viktigt verktyg för viktkontroll. Varför? Jo, jag hade tagit till mig den överallt utbasunerade “dietist-sanningen”, att fasta förstör förbränningen och bryter ner muskelmassan.

Jag var till och med så bortskrämd från fasta att jag käkade frukost fast jag inte ville. Att inte äta frukost, hade jag fått lära mig, förde raka vägen till svältläge, muskelförtvining och total signalförvirring i hjärnan.

Ni hör hur galet det låter? Trots min egen starkt positiva upplevelse av fasta, avfärdade jag konceptet. Jag litade inte på den egna erfarenheten, jag litade på… åh, det känns pinsamt skriva det… jag litade på dietisterna.

(Jag minns en bok som dikterade att man skulle äta inte bara tre, fyra gånger om dagen – utan var tredje timme, minst!)

Så här långt komna i texten tror ni kanske att den handlar om fasta. Det gör den inte. Den handlar om en för mig viktig princip för att tolka och bedöma hälsoråd. En princip som hjälper mig sortera bort skräptips och idiotrekommendationer från råd som faktiskt kan hjälpa.

Jag kallar den Evolutionsprincipen.

Den är sjukt enkel i grunden, och jag är säker på att många av er redan tillämpar den.

Evolutionsprincipen säger att om ett hälsoråd verkar logiskt utifrån de livsvillkor homo sapiens haft att bemästra under sin evolutionära utveckling, så ökar sannolikheten att det är ett gott råd.

Och om det verkar ologiskt? Ja, då är det troligen ett dåligt råd.

På följande vis resonerade Jason Fung om fasta, i sammanfattning:

Om en stenåldersmänniska har ont om mat behöver han/hon vara pigg och alert och ha starka muskler för att hitta/jaga ny mat. Och eftersom vi människor är suveränt duktiga på att lagra energi i form av fett, hämtar vi energin därifrån när maten är slut. Kroppen är inte så dum att den bryter ner de välbehövliga musklerna. Anta att du bor i ett hus: det är sträng vinter, och det blir elavbrott. Vilket bränsle lägger du i öppna spisen? Alla de vedklabbar du sparat för ändamålet? Eller hugger du sönder finsoffan och släktporträtten och eldar med dem? Well, you’re not that stupid, are you?

Mycket riktigt visar forskningen att vi producerar muskelsparande hormoner när vi fastar. Och vår hjärna en massa bränsle i form av ketoner, eftersom vi måste spara på blodsockret. Vidare får hjärnas minnesfunktioner en boost; det är ju viktigare med aktivt inlärning när vi söker av stora ytor efter mat än när vi chillar i grottan efter en lyckad jakt.

Evolutionens vackra logik.

Evolutionsprincipen förklarar varför många av oss är så dåliga på att hantera kombon fett/kolhydrater. Tänk glass, bullar, choklad, ostbågar, wienerbröd, tårta, pommes frites, ostdrypande pizza… Denna kombo finns inte i naturen! (Förutom bröstmjölk; och vi vill ju att bebisarna ska snabbväxa och ha fint hull.)

Evolutionärt sett ska vi givetvis glufsa i oss mycket när vi har chansen, för att lagra energi till svälttider. Det är därför våra smaklökar tycker om det söta i bären och det lena i valspäck. Men det moderna livet erbjuder dels kaloriöverflöd, dels onaturliga kombos, vilka skapar beroendeframkallande belöningskickar vi har ytterst svårt att värja oss emot.

Hur livsmedelindustrin manipulerar våra belöningssystem kan ni läsa om här: Veckans Hörstadius: Kriget i matbutikenDiet Doctor. Och här en snabbkurs i hur hungerhormonerna fungerar:

Orexinet, som får oss att börja leta efter mat – förr på savannen, men nuförtiden i kylen! – gör oss alerta. Dåsigheten efter att vi ätit beror delvis på att orexinet sjunker. Medan vi väntar på maten ökar ghrelinet, en signal till magsäcken att snart ta emot den. Ghrelinet sjunker under måltiden; hungern avtar. Men rytmen hos de här hormonerna är anpassade till livet som jägare/samlare och all den tid det tog att hitta maten, äta den och lagra den. Men om vi köper snabbmat i språnget eller mikrar piroger och äter dessa direkt, är hungerhormonerna fortfarande höga när portionen är uppäten. Den naturliga mättnadskänslan anländer därför för sent.

Evolutionsprincipen ger också vid handen, att man verkligen ska ge akt på stressen i sitt liv. Den mänskliga “urstressen” handlar om att hantera akut fara. Kortisol och noradrenalin mobiliseras, och blodsockret tillåts gå upp tillfälligt för maximal power i hjärna och muskler. Men när vi väl lurat lejonet att springa åt fel håll, kan vi chilla.

Det moderna livets alla stressorer, däremot – jobbkrav, skärmtittning, livsskryt, dåligt samvete över ouppfyllda plikter, relationskonflikter etc etc – är vi illa rustade att klara av. Evolutionsprincipen säger därför att man bör se över sina livs-stressorer, samt hitta perioder för återhämtning och kravlöshet.

Min yngsta dotter Alma, 19, har snöat in på grönt te. Oj, vad det klunkas om kvällen! Och visst finns det forskningsstöd för att grönt te innehåller bra grejer. Men Evolutionsprincipen manar ändå till viss skepsis mot superfoods som gojibär och grönt te.

För varför skulle evolutionen göra oss beroende av mat som kanske inte ens existerar i vår lokala livsmiljö?

På liknande sätt kan man resonera om kosttillskott – om dessa inte kan tänkas täcka upp för eventuella bristtilsstånd i det moderna livet.

Den Evolutionsprincip jag analyserar tillvaron med, säger därför nej till vitaminpiller. Den vanliga kosten räcker. Det finns ingen rimlighet i idén att vi måste toktrycka i oss vitaminer hela tiden; evolutionärt har vi ju inte haft ständig tillgång. (Observera att de sjömän som fick skörbjugg i gamla tider bara fick det på långseglatser. Några timmar i optimistjolle på Bagensfjärden utan tio kilo apelsiner får inte dina tänder att lossna.)

Däremot öppnar Evolutionsprincipen för nyfikenhet på extra magnesium, D-vitamin, samt uppmärksamhet på balansen omega-3/omega-6. Där är brist och obalans reella risker.

Våra odlingslandskap är ju på sina håll magnesiumurlakat. Och beträffande D-vitamin: en central faktor för dess bildning är solljus, och det har vi onekligen väldigt lite av på de mer nordliga breddgrader som våra förfäder flyttade till ganska nyligen (ur evolutionärt perspektiv).

Vidare: många av de djur vi äter innehåller mindre omega-3 än sina vilda motsvarigheter, samtidigt som mycket av den moderna maten är fullpumpad med omega-6.

Jag kräver inte att ni ska tillbe Evolutionsprincipen som en ny Gud. Blunda aldrig med ert kritiska öga! Men ett verktyg som sorterar bland all den information som ständigt väller över oss – det är väl ändå bra att ha i lådan?

Erik Hörstadius

Mona Walter – kvinna från Somalia

“Swedes will lose Sweden in 50 years”

Som fria individer har vi ett stort ansvar att själva integrera oss, att anpassa vår livsstil till den rådande kulturen i det land vi flytt till.

Om man som många av mina somaliska landsmän väljer att behålla, bevara och till och med stärka sin kultur och religion från hemlandet, minskar naturligtvis chanserna till bra bostad, jobb och skola oerhört mycket.

Unga somaliska pojkar och flickor som i dag växer upp i det svenska samhället, hindras redan från unga år av de djupt religiösa ledarna och somalierna inom islam att bli en del av Sverige.

När jag som 19 åring flydde till detta land minns jag hur jag blev uppmanad att inte beblanda mig med samhället. Islamska ledare och landsmän talade om för mig hur jag skulle bete mig, klä mig och vilka som jag skulle umgås med. Allt för att behålla min somaliska identitet och framför allt min Islamska tro.

Eftersom jag valde en annan väg än många av mina landsmän är jag inte längre välkommen till de somaliska föreningar vi har i Västra Götaland, jag blev helt enkelt för svensk.

Ett levande bevis

Vill man som somalier bli integrerad så är jag ett levande bevis för att det går hur bra som helst. Det är vårt eget ansvar som individer att anpassa oss, informera och lära oss om den nya kulturen vi kommit till.

Sverige är ett fantastiskt land med yttrandefrihet, religionsfrihet jämställdhet mellan könen. Vi har en bra sjukvård och en fantastisk skola. Vi har barnomsorg så att både kvinnor och män kan bidra till familjens inkomst samt även bidra med skatteintäkter till samhället.

Så till mina kära landsmän vill jag rikta några frågor.

I stället för att fråga vad samhället kan gör för er borde ni ställa er frågan vad ni kan göra för det svenska samhället, som en gång gav er skydd då ni som flykting kom hit. Vad kan ni göra för att förändra er situation så att ni i stället för att ta emot bidrag, bidrar till samhället?”

”Efter modigt övervägande”

Det har uttryckts önskemål om att jag ska fortsätta med min eländiga blogg och mitt tjuriga kverulerande. Någon uttryckte att jag skulle fortsätta med ”små blänkare inför valet”.

Jag har överlagt med mig själv och efter modigt övervägande, har jag med svagt sinne beslutat att fortsätta mina små vänligheter och otroligheter. Troligen blir det färre, men något mer ordrika inlägg då.

Så här kommer en liten blänkare – dock efter kyrkovalet.

Vågar man tala om makt i kyrkan? 

Svenska kyrkan lämnade staten år 2000, men politiken vägrade släppa taget utan är fortfarande fastklistrade i svenska kyrkan. Naturligtvis beror det på svulstiga arvoden. Några politiker har massor av uppdrag, fast det egentligen inte finns så många politiska uppdrag i svenska kyrkan.

För några år sedan fanns det 21 olika ”opolitiska partier” i Göteborgs stift. Jag roade mig då med att kika in bakom kulisserna för att se hur pass opolitiska politikerna egentligen var. Hör och häpna! Samtliga ”opolitiska politiker” satt i flera nämnder i regioner och kommuner. Så var det med den opolitiskheten.

Så, om jag fått och får råda så kommer politiken att lämna svenska kyrkan vid nästa val. Politiker och politik har inte i svenska kyrkan att göra. De flesta politiker är ju både ateister och agnostiker och bör därför avhålla sig från väsentliga kyrkliga göromål. De kyrkliga göromålen klarar kyrkan bäst själva.

Läs gärna: Makt ställer stora krav på kommunikation!

Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade:

Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden.

Skrivandets vedermödor

Jag skapade denna WordPress-blogg för att kunna berätta om och visa på vår jords vedermödor och hur vår jord håller på att kalhuggas till en ren och fin flintskalle – utan att miljöpolitrukerna protesterar.

Mardrömmen på Borneo

Jag ville även berätta om de skumma partier i vår stackars riksdag som med alla tillbuds stående medel försöker sänka Sverige utanför Stockholm med alla omöjliga skatter. Några är att försöka förbjuda svenskt lantbruk med omöjliga drivmedelspriser till elbilars fördel.

Samma parti försöker fylla Sverige med omöjliga individer från menaländer. Några är så infernaliska att deras länder varken vill behålla dem eller om de emigrerat vägrar att ta tillbaka dessa.

Jag försökte även visa på partier som sålde ut eller skänkte bort allt vad det så kallade civilsamhället behövde själva för att försvara sig mot pandemier och våldsamma skogsbränder. Några av dessa sakerna var respiratorer och helikoptrar.

Jag försökte även visa att tänderna tillhör munnen och att tandvård därför skall ligga under högkostnadsskyddet. För kan individer från främmande läder betala 50 kronor för akutunderhåll, borde även svenska medborgare erhålla denna ynnest.

Jag försökte visa min pojkdröm som höll på att bli verklighet om jag hade varit mer tålmodig och väntat de tre åren till nästa uttagning. Nu blir ju inte livet alltid som man väntar sig. Så även i mitt fall. Jag gifte mig, vi fick barn och jag ett intressant arbete.

Jag försökte visa min uppfattning om pandemins utveckling och utbredning. Om hur stockholmare fullständigt struntade i att skydda sig och sedan reste land och rike kring för att föra smittan vidare till ”lantisarna”. Det borde vara straffbart med en sådan brist på hänsyn och ett sådant beteende mot andra människor. Särskilt mot sina egna medborgare.

Jag försökte visa hur Sverige har utvecklats (avvecklats) från ett samhälle i utveckling och en blommande industristat med hjälp av goda arbetsvilliga invandrare till en industri och ett samhälle i regress. Hur samhället på grund av vilsna politiker blivit ett syndens och brottets samhälle – utan återvändo.

Jag försökte påvisa och hjälpa män med prostatabesvär hur de ska göra för att inte bli illa behandlade av barbariska läkare. Jag berättade att män ska kräva en MR-undersökning av prostatakörteln innan läkarna tar biopsi genom ändtarmen. Biopsi genom ändtarmen kan orsaka svår infektion och även sprida cancer vidare i kroppen.

Jag försökte pådyvla er min simpla uppfattning genom svårtydiga inlägg. Men man kan säga att jag gjorde det med välvilja och så gott jag kunde.

Ny finns det ju annat att göra här i världen. Skriva färdigt mina böcker till exempel, eller att sköta om frun och hushållet. Så mitt frejdiga och yviga skrivande här har kommit av sig så att säga.

Böcker är högre väsen och de enda som talar så högt att till och med framtiden kan höra dem. Elisabeth B Browning

Hasta luego!

Vi hade ju inget miljötänk

Alla som är kring 50 år eller över, borde läsa detta – kanske även den nya generationen.

Jag skulle betala på mataffären nyligen och den unga kassörskan föreslog att 
jag skulle ta med mina egna kassar eftersom plastpåsar inte är bra för 
miljön.




Jag bad om ursäkt och förklarade att vi inte hade det här miljötänket i våra dagar.

Kassörskan svarade att det är problemet. ”Er generation brydde sig inte tillräckligt för att bevara miljön till kommande generationer.”


Hon hade förstås rätt i en sak – vår generation hade inte miljötänket på ”vår tid”, men vad hade vi i vår tid? Efter långt funderande och sökande djupt i min egen själ insåg vad vi hade.




Då hade vi mjölkflaskor som vi lämnade tillbaka, läskflaskor som vi pantade. 
Butiken skickade tillbaka dem till tillverkaren, som tvättade dem och återanvände. Så de var verkligen återanvända flera gånger.

Men vi hade inte miljötänk.

Vi gick i trappor för vi hade inte hiss eller rulltrappor i alla affärer, skolor och företagsbyggnader. Vi gick till affären för att handla och vi tog inte bilen varje gång vi skulle förflytta oss några hundar meter. 


Men kassörskan har rätt, vi hade inget miljötänk.

Då, tvättade vi blöjor för att det inte fanns engångsblöjor. Vi torkade våra 
kläder på linor, inte i ett energiförbrukande monster. Sol och vindkraft torkade våra kläder på vår tid.




Barnen ärvde kläder från sina syskon, inte alltid det senast märket.

Men kassörskan hade rätt, vi hade inte miljötänket då.

På den tiden hade vi en enda TV eller radio i hemmet, inte en i varje rum. Tv:n hade en liten skärm ungefär som en näsduk – inte som halva Gotland.




I köket blandade, vispade vi alltid för hand, vi hade inte maskiner som gjorde allt åt oss. När vi packade sköra saker i paket använde vi gamla tidningar att skydda dem, vi hade inte bubbelplast eller styrénkuddar.




På den tiden startade vi aldrig en bensinslukande motor bara för att klippa gräset, vi sköt gräsklipparen för hand. Vi motionerade genom att arbeta så 
vi behövde inte gå till ett gym som använder elmaskiner såsom löpband, 
trappmaskiner mm.

Men kassörskan hade rätt, vi hade inte miljötänket då.

Vi drack vatten från kranen istället för att använda en plastmugg eller flaska varje gång. Vi fyllde våra bläckpennor med bläck när de tog slut istället för att köpa en ny. Vi ersatte rakblad i rakhyveln istället för att kasta hela hyveln bara för att bladet är slött.

Men vi hade inte miljötänket då.

På den tiden åkte folk buss, barnen cyklade eller gick till skolan istället för att göra föräldrarna till en taxirörelse (öppen 24 timmar) Vi hade ett eluttag i varje rum istället för ett dussintal uttag i en förgrening. VI behövde inte ha en datoriserad pryl som skickar datasignaler 2000 mil ut i rymden för att hitta närmsta pizzeria.

Är det inte lite sorgligt hur dagens generation beklagar sig över hur slösaktiga den äldre generationen var bara för att vi inte hade ”miljötänk”?

Nog tänkte vi på miljön alltid, fast utan miljötänket.