Om Annika Dahlqvist

Jag lägger in detta meddelande för att visa hur livsmedelsindustrins och läkemedelsindustrins riskkapitalister och ”professorer” vill få oss att missbruka deras livsfarliga mediciner. Mediciner vilka människor som överäter socker och kolhydrater tros behöva för sin överlevnad.

Om Annika.

Jag har varit läkare, specialist i allmänmedicin. Jag bor i Njurunda, Sundsvall.
(Tillägg 200617: Våren 2020, när jag hade varit pensionär i flera år, hade det kommit in flera anmälningar mot mig till IVO, med yrkande om att återkalla min läkarlegitimation. Det senaste var väl att jag hade rekommenderat C-vitamin mot Covid-19! Jag ansökte då till Socialstyrelsen om att få min legitimation frivilligt indragen, för att  förekomma tvångsindragning)

Hösten 2004 upptäckte jag hur lågkolhydratkost hjälpte mig både mot övervikt och ohälsa.

Jag hade lidit av tarmkatarr (IBS), magkatarr och matstrupskatarr. Fibromyalgi, utmattningsdepression, sömnproblem, snarkning, irritabel blåsa var andra hälsoproblem jag hade lidit av. Alla dessa krämpor eller sjukdomar  försvann ganska fort sedan jag minskat på kolhydraterna och ökat på naturligt fett.

Jag förstod att dessa mekanismer också borde kunna gälla många andra människor, och började därför sprida mina erfarenheter via mailkontakter, insändare i tidningar och spridande av mitt kostprogram. Hösten 2005 startade jag min första blogg på Passagen. Där har jag skrivit tusentals blogginlägg om LCHF, och även länkat till många sammanställningar om vetenskap, hälsovinster etc.

Sedan maj 2011 har jag skrivit denna blogg på WordPress. Detta mest för att jag irriterades av den reklam som Passagen lade in på bloggarna, för att finansiera vårt gratisskrivande (och kanske själva tjäna en hacka på verksamheten?).

De senaste åren har varit omtumlande för min del. 2007-2009 blev jag alltmer uppmärksammad i media för mitt kostbudskap. Jag förlorade mitt arbete på Njurunda Vårdcentral, i november 2006, pga att mitt kostbudskap inte låg i linje med myndigheternas.

16 jan 2008 godkände Socialstyrelsen lågkolhydratkost, och bedömde att den var ”I enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Jag åkte land och rike kring och höll föreläsningar om LCHF. Jag skrev flera böcker om LCHF.

Hösten 2009 blev det emellertid en vändning då jag argumenterade emot den massvaccination mot svininfluensa som drogs igång då. Detta startade ett häftigt mediadrev mot mig, eftersom media trodde att vaccinationen var livsviktig. Min stjärnstatus sjönk. Jag blev avstängd från att arbeta på Primärvårdsjouren i Landstinget Västernorrland eftersom jag ansågs vara en farlig person.

Men LCHF-budskapet överlevde, pga sin egen kraft för hälsa och viktkontroll, och andra LCHF-företrädares aktiviteter.

Sedan det visade sig att jag hade rätt i fråga om massvaccinationen (pga att många barn och unga drabbades av narkolepsi efter vaccinationen) fick jag åter arbete, och tjänstgjorde från maj 2011 på Stöde hälsocentral, och från april 2012 på Hälsocentralen Centrum i Sundsvall.

I maj 2015 gick jag i pension, vid 66 års ålder.

”Kostetablissemanget” bestående av kostprofessorer och nutritionister har de senaste åren gått till förbittrad motattack mot LCHF, som vänder upp och ner på deras fettsnåla kolhydratrika kostmodell, som varit förhärskande i 40 år, stödd av den livsmedelsindustri och läkemedelsindustri som tjänar pengar på den.

”Kostprofessorerna” Mai-Lis Hellénius, Claude Marcus och Stephan Rössner vilka varit livsmedels- och läkemedelsindustrins främsta ”tempelriddare”.

Fas est ab hoste doceri.

Ur en mobbads dagbok

Det är en helt vanlig måndag morgon! Jag kliver motvilligt ur sängen med en lätt rysning av motvilja. Ska dagen bli, ännu en sådan där dag.

Frun är redan uppe och slamrar med kaffet. Hon är glad för sitt jobb. Hon blir uppskattad varje dag för sitt slit.

Jag undra hur det känns?

Jag kliver in i badrummet och ser i spegeln en blekfet individ, som börjar bli till åren och med påtaglig bukfetma. Det var längesedan löparslingan och jag möttes i en ärlig kamp. Jag som hade fin kondition innan helvetet bröt ut.

Jag sätter mig vid kaffebordet med ostsmörgås och en balja kaffe. Jag tittar på klockan. Det är bäst att vara på plats i tid, så att chefen inte kan gnälla på sen ankomst.

Okänd fotograf

Jag stämplar in prick sju, tar med den bärbara telefonen till mitt skrivbord, startar datorn och lyssnar på lite fin musik. Men spelar sextiotal. Skön musik, fortfarande. Jag svarar på några mejl.

Så hör jag svagt hur ”chefen” smyger upp bakom mig. Jag ser hans elaka flin och förstår att han har hitta på något nytt djävulskap!

Vad är mobbning?

Ger mobbning cancer?

Mobbning måste kriminaliseras!

Hon blev offer för ett naivt samhälle.

Ne omittas solum ambulantem!

Ger mobbning cancer

Flera gånger i veckan blir jag uppringd av människor som utsatts för kränkande särbehandling i arbetslivet, i egenskap av ansvarig för södra regionen inom OMM. Det är fruktansvärt nedbrytande berättelser jag får ta del av – alla liknande min egen.

Bild: UMO

Människor som utsätts börjar ifrågasätta sig själv, tappar tilliten till sig själv, självkänslan, självförtroendet. Jag måste vara en usel/dålig/misslyckad person som utsätts för detta, går in i depression, PTSD och andra psykosomatiska sjukdomar och mer än 300 om året väljer att ta sina liv.

Idag pratade jag med en kvinna som fått återfall i cancer och ändå kämpade för att komma tillbaka till arbetslivet, trots att hon utsatts för kontinuerliga kränkningar.
Hennes stress var enorm.
Hon ville tillhöra ett sammanhang, känna att hennes kompetens kom till nytta trots cellgiftbehandlingar och nästan ingen nattsömn.

Att få tillhöra ett sammanhang, en grupp, att inte bli uteslutet är livsviktigt för människan sedan tiden på savannen.
Uteslutning innebar döden då.
Frågan är om det inte gör det än.
Och ändå – fortsätter samhället att blunda för detta gigantiska samhällsproblem.
Och förövarna går fria.

Många av de jag pratat med, det rör sig om minst två hundra vid det här laget, har berättat att de har fått cancer eller återfall efter att ha utsatts för kränkande behandling i arbetslivet. Självfallet rör det sig även om andra sjukdomar, som hjärtproblem, djupa depressioner, syn- och hörselbortfall, förlamande ångest och så vidare, men cancer förekommer tillräckligt ofta, för att jag ska börja fundera över, om den triggas igång av denna psykiska tortyr, som vuxen mobbning är.

Min egen cancer växte i många år, enligt min onkolog, innan den gav sig tillkänna några år efter att jag hade utsatts för kränkande särbehandling på min arbetsplats, och följdes av två livshotande operationer.
Det finns självklart ingen tillförlitlig statistik på vad som är orsak och verkan, men sambandet mellan cancerns framväxt och mobbningssituation är påfallande.
Kroppen reagerar som om den utsätts för hot om livet, posttraumatiskt stressyndrom drar igång kroppens försvar till max och därutöver och detta kan få förödande konsekvenser.

Att inte få upprättelse, att fråntas sin livsuppgift och sin försörjning, att stötas ut ur en arbetsgemenskap, utan att förstå varför är så traumatiskt att man aldrig kan tänka.
Det är ett kroniskt tillstånd av ständiga stresspåslag och detta i sin tur sätter ner kroppens immunförsvar.
Och vad kan bli följden?
Cancer?

Rigmor Tjerngren

Mobbning måste kriminaliseras!

Ne omittas solum ambulantem.

Om att begrava sitt barn

Ett äldre inlägg, men fortfarande lika aktuellt.

Vintern har blivit till vår, snön har smält och löven slagit ut. Nätterna har blivit ljusa, fåglarna kvittrar och blommorna blommar. Studenten nalkas och de sjunger om sin lyckliga dag. Jag sitter i hamnen och kollar på båtarna som guppar.

Årstiderna skiftar hastigt, det är inget vi kan påverka. Unga människor avslutar sina liv i förtid, det kan vi påverka. Det måste vi påverka. Det känns som att självmorden kommer närmare in i min omgivning. Innan trodde jag att jag var den där siffran i statistiken, den där personen i min omgivning som stod för ”självmordet” genom mina flertal försök att avsluta mitt liv.

Män, kvinnor och självmord

En kille som gick på samma gymnasieskola hittades avliden. En tjej som gick på samma universitet hittades avliden. Detta inom tre veckor, 21 dagar. Det känns som att ämnet knackar på min dörr, det kommer närmare. Ska jag öppna dörren, släppa in ämnet, eller låta dörren vara stängd?

Vi sa att vi skulle prata om självmord när artisten Ted Gärdestad tog sitt liv, när brottaren Mikael Ljungberg gjorde det, när filmskaparen och journalisten Malik Bendjelloul gjorde det, när komikern Robin Williams gjorde det osv. Det finns en vilja att prata om självmord, men hur gör man?

Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga vuxna. Det finns ett behov av att prata om psykisk ohälsa och självmord för att minska det tabu som råder – men vi gör det aldrig. Det är svårt att hitta orden, att förstå samt att uttrycka sina känslor. Eller kanske förstår vi exakt hur det känns och det är därför det blir svårt att prata om det.

Psykisk ohälsa är något vi alla någon gång kommer att drabbas av. Det är inget som smittar eller blir värre av att vi pratar om det. Tvärtom, denna svåra tid kan lindras något om vi förmår erkänna att vi är drabbade. Att den blinda och fasansfulla psykiska ohälsan har hittat in i oss och satt käppar i hjulet, bromsat upp vardagen och skapat ett invändigt kaos, ett kaos av känslor.

Jag var besegrad. Trots bakåtkammat hår, märkeskläder och bländande armbandsur hittade den psykiska ohälsan in genom mitt yttre skal, in genom min lyckliga fasad. Men jag kämpade mig igenom den långa sjukdomstiden och fann en balans på andra sidan. Mina självmordsförsök, mina försök att avsluta livet, fungerade inte. Min kropp lades inte i en kista, min familj behövde inte ta farväl av en son och lillebror, ingen begravning.

Idag begår fyra personer självmord. Fyra kroppar ska läggas i kistor. Fyra familjer kommer säga farväl till sina anhöriga. Fyra begravningar kommer genomföras. Fyra livslågor kommer slockna och lämna ett stort mörkt hål efter sig. Tusentals frågor. Tårar. Minnen.

Sluta blunda för ämnet. Öppna upp samtal. Våga fråga hur personer i din omgivning mår, gör människor sedda. Var ett varaktigt stöd.

Vill du vara en del av förändringen, en person som står upp för ämnet, en person som bidrar till att det tunga täcket av skam/tabu lyfts bort. Ställ öppna frågor, lyssna fördomsfritt, hänvisa till professionell hjälp, stanna kvar som stöd. Dina insatser kan vara skillnaden mellan liv och död, mellan ett födelsekalas och en begravning. Unga människors liv skördas, det räcker nu.

Dela den här texten för att få dina syskon, föräldrar, vänner, kollegor, klasskamrater, lagkamrater att öppna upp ögonen för detta växande folkhälsoproblem. Det är inte enkelt att prata om, men det blir inte värre av samtal och öppenhet.

Nu förändrar vi synen på psykisk ohälsa, för all framtid.

Nollvision för självmord underfinansierad.

Ha de gött och var rädda om er.

Mobbning måste kriminaliseras

Jag har börjat lite research inför en berättelse om mobbning och trakasserier på arbetsplatser och i skolan. Det förekommer alltför ofta mobbning på dessa platser, men ingen eller mycket få reagerar.

Bild: Eductuseva

Vi får se vad min ”forskning” kommer fram till. Jag är också övertygad om att självmord och tankar på självmord ingår i de mobbades vardag. Kanske ingår även mord för att slippa plågoandarna?

Nästa tio procent av alla anställda i det svenska arbetslivet är utsatta för mobbning på sina arbetsplatser, enligt SCB. Troligen är mörkertalet stort – mobbning och trakasserier på arbetsplatsen talar man inte gärna öppet om.
Tystnaden tycks oftast förekommande inom människovårdande yrken.

Förutom det mänskliga lidande som mobbningen förorsakar de utsatta individerna och deras familjer, tillkommer stora samhällsekonomiska kostnader relaterade till sjukskrivningar och utslagning från arbetsplatsen.

Så här skriver någon.

Det är en helt vanlig måndag morgon! Jag kliver långsamt ur sängen med en lätt rysning av motvilja. Ska dagen bli, ännu en sådan där motbjudande dag. Frun är redan uppe och slamrar med kaffet. Hon är glad för sitt jobb. Hon blir uppskattad varje dag för sitt slit.

Jag undrar hur det känns?

Jag kliver in i badrummet och tittar på en blekfet individ, som börjar bli till åren och med påtaglig bukfetma. Det var ett tag sedan löparslingan och jag möttes i en ärlig kamp. Jag som hade sådan fantastiskt god kondition innan helvetet bröt ut.

Jag sätter mig vid kaffebordet med ostsmörgås och en mugg kaffe. Jag tittar på klockan. Det är bäst att komma i tid, trots flextid, så att han inte kan gnälla för sen ankomst.

Jag stämplar in prick sju. Naturligtvis är jag först på plats. Jag tar den bärbara telefonen med mig till mitt skrivbord, startar datorn och lyssnar på lite fin musik. Sextiotal. Skön musik, fortfarande.
Jag svarar på några meil.

Jag hör svagt hur han smyger upp bakom min rygg. Jag ser på hans elaka flin och förstår att han har hitta på något nytt djävulskap!”.

Mobbning sätter djupa spår för livet!

En stark grogrund för mobbning är enligt Arbetsmiljöverket hård konkurrens på arbetsplatsen. Vanligt är att mobbaren och eller chefen, successivt maler ner den mobbades självkänsla.

Någon säger: ”Han motarbetade alla förslag jag kom med”.

Någon annan säger: ”Chefen utplånade min arbetsglädje”

Någon tredje säger: ”Jag kände mig fruktansvärt ensam”.

Mobbning är ett starkt ord för många. Kanske förstår inte de som mobbar att det verkligen handlar om mobbning. De kanske kan säga att det bara är ett bråk. Men i ett bråk är man liksom mer jämnstarka och ungefär lika taskiga mot varandra.

Mobbning kan också vara när en i gruppen känner att han/hon, finner sig vara underlägsen på grund av att den mobbade har utvecklats i en snabbare takt än den som mobbar.

Det kan även gälla chefen och verkar vara en vanlig orsak till att chefen ofta mobbar en anställd. Han/hon känner sig underlägsen den anställde.

Du kan läsa mer under länkarna här:

UMO

AMV

BRIS

Skolverket – Detta är skolverkets sida. Troligtvis var den dåvarande och mycket intressanta informationen inte Politiskt Korrekt (PK) i dagens ”mångkulturella samhällsklimat”. Skammen vilar över det ovärdiga och overksamma så kallade skolverket.

Det finns mycket att gräva i när det gäller mobbning, men ordet mobbning orsakar många ryggars kalla rysningar. Jag har tagit upp ämnet i politiska sammanhang, men man har bara slagit bort mina inlägg som nonsens.
Nu är jag på gång igen.

Avslutar med ett citat från en okänd: Innan du söker hämnd – gräv två gravar.