Var han död

Tänkvärt av Birger Schlaug.

För några år sedan blev jag plötsligt alldeles kallsvettig. Hade jag slagit ihjäl honom? Killen som alltmer hotfullt påtalade att han skulle ha min smartphone och plånbok.

Vem var jag, om jag faktiskt dräpt honom? Vad skulle då allt prat om ”social förståelse” och icke-våld, som jag lindat in mig med under alla år, vara värt?

Killen behövde säkert de pengar som mobilen skulle kunna säljas för… för att överleva missbrukarens mest ångestfulla timmar.

Så här var det: jag hade föreläst i Göteborg, övernattat på hotell och vandrade tidig morgon utefter älven till centralstationen för att ta första morgontåg hem. Det var söndag. Gatorna var tomma.

Han hade suttit, kanske sovit, på en bänk, såg honom först när han kom emot mig. Och påstridigt ville ha min telefon.

Han tar tag i mig, jag fortsätter att gå och pratar med honom. Vill komma fram till en bänk längre fram, en bänk utan ryggstöd som var placerad någon meter från en vägg. Där skulle jag fälla honom, var tanken som plötsligt bara fanns där.

Han var alltmer hotfull, såg stark ut. Vi kommer till bänken, jag stannar, vänder mig om mot honom och knuffar honom baklänges, han stupar över bänken och slår huvudet i väggen. Ligger blick stilla. Jag går vidare. Vänder mig inte om.

Tanken som mal i huvudet är att jag lugnt, som om inget hänt, för att visa honom att jag inte är rädd, ska ta mig fram åtminstone hundra meter utan att vända mig om.

Efter femtio meter kommer rädslan krypande riktigt ordentligt. Dog han av smällen i skallen?

Jag vänder jag mig om. Han har rest sig, lufsar sakta bortåt. Sällan har jag blivit så glad, nästan euforisk, den jäveln överlevde.

Några sekunder funderade jag på att ropa på honom, ge honom reservhundralappen som jag hade i fickan, den skulle räcka till frukost.

Men så blir det inte. Ett ungt par kommer joggande på trottoaren, jag berättade att de skulle akta sig för killen där borta. Dom vänder. Morgonen känns kylig. Hör ljudet av en spårvagn.

Sen tog jag tåget hem. Mer lycklig än skärrad. Först något år efter händelsen dök mardrömmar upp, hela scenen spelades upp några nätter efter varandra.

Undrar om killen lever? Om han är kvar i Sverige? Hur hans familj har det? Om han fick någon frukost.

Men framför allt funderar jag på vad en människa, som ogillar våld, reagerar i en hotfull situation. Hur lätt är det inte att slå ihjäl. Av uppflammad rädsla, av lagrad rädsla, av uppflammat hat, av lagrat hat?

En akut situation är en sak. Men att leva under hot och rädsla timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka. Oavsett om man sitter i en stridsvagn som när som helt kan bli sprängd av ett pansarskott eller missil, oavsett om man lever i en stad som bombas.

Vad gör rädslan med oss människor då? När rädslan växer till hat mot den oskyldige, den som råkar befinna sig där eller som tvingats vara där?

Hur hade jag fungerat i ett krig? Vet inte. Hade jag i stundens hets avrättat en krigsfånge som skjutit mina vänner? Hade jag skjutit vilt omkring mig? Lätt att i fred och frihet ha fina värderingar. Krig och rädsla gör oss till sämre människor än vi skulle behöva vara.

En del, berättas det, är så rädda att de korsfäster de som har fredliga – sådana värderingar som idag kallas naiva och flummiga – värderingar.

En del tror att mer vapen i en värld översvämmad av vapen gör oss säkrare, en del tror att kärnvapen som avskräckning gör oss säkrare, en del tycks älska krigsretorik och tankar kortare än pipan på en AK4.

Många av dem tycks samlade i partiledningar och på ledarredaktioner.

Glad påsk!

Birger Schlaug.

Ubi concordia, ibi victoria.

Ämnet är så viktigt

Jag var bara tvungen att visa det här inlägget av Elisabeth Massi Fritz. Myndigheter vägrar samarbeta när det gäller ”gängkriminella”, men delar gärna skyddade kvinnors uppgifter till de ”gängkriminella”.

Våldsutsatta personer som lever med skyddade personuppgifter får inte tillräckligt bra stöd och skydd från myndigheterna. Barns rättigheter och behov behöver stärkas och tillvaratas i högre grad skriver Jämställdhetsmyndigheten den 31 mars 2022.

I mitt arbete som advokat och målsägandebiträde har jag i alla år kommit i kontakt med kvinnor och barn som lever med skyddade uppgifter. Jag kan försäkra er att de lever ett svårt liv, majoriteten fruktar sina liv. Det här är inget man väljer om man inte måste.

Jag har läst myndighetens djupintervjun med 86 gömda kvinnor och deras 128 barn som gömmer sig för en våldsam man. Hotbilden är så allvarlig att samhället beviljat dem ett särskilt skydd. De lever på hemlig ort.

63 av de 86 gömda kvinnorna fick sina skyddade uppgifter röjda. För det mesta var det en person vid domstolen, skolan, polisen, socialtjänsten, på Skatteverket eller på ngn annan myndighet som läckte informationen om var de fanns.

Konsekvenserna av röjda uppgifter är oerhört stora. Kvinnorna och barnen måste flytta igen och börja ett nytt liv på ny ort med allt vad det innebär. Sen ska vi komma ihåg det fysiska och psykiska lidandet, rädslan, skräcken, det trauma kvinnorna och barnen bär på.

Hör och häpna på detta. 24 barn måste efter domstolsbeslut ha umgänge med den pappa som är orsaken till att de lever dömda.

Hur tänker domstolen här undrar jag ?

Det här är oacceptabelt. Kunskap om mäns våld mot kvinnor, hotbilder, skyddade uppgifter finns sedan många år.

Myndigheter som röjer uppgifter måste ta ett större ansvar för sina allvarliga brister i frågan.

Ett barn kan förstås inte heller ha ett umgänge med den person mamman och barnet gömmer sig för. Det här är grundläggande och jag tycker det behövs en skärpning nu.

Det här är oacceptabelt för de våldsutsatta. Ingen ska behöva riskera sitt liv för att myndigheter brister i ngt som borde vara en självklarhet.

Följ gärna Elisabeth på Instagram