Något att tänka på

En vän till mig öppnade lådan i sin frus byrå och tog fram ett litet paket inslaget i rispapper.

Det här sa han, är inget vanligt paket, det är underkläder. Han slängde papperet och tittade på det utsökta sidenet och spetsen. Hon köpte det första gången vi åkte till New York för 8 eller 9 år sedan. Hon använde det aldrig. Hon sparade det till ett ”speciellt” tillfälle.

Bra… jag tror detta är rätta tillfället. Han gick fram till sängen och lade det bredvid de andra klädena hon skulle ha på sig på begravningen.

Hans fru hade just gått bort.

Han vände sig mot mig och sa: spara aldrig någonting till ett speciellt tillfälle, varje dag du lever är ett speciellt tillfälle.

Jag tänker fortfarande på dessa ord…de har förändrat mitt liv.

– Nu läser jag mer och städar mindre.

– Jag sätter mig på terrassen och beundrar landskapet utan att tänka på ogräset i trädgården.

– Jag spenderar mer tid med min familj och vänner och mindre tid på att arbeta.

– Jag har förstått att livet måste vara en enhet av erfarenheter att njuta av, inte en överlevnadskurs.

– Jag sparar inget längre.

– Jag använder mina kristallglas varje dag.

– Jag tar på mig min nya kavaj när jag skall till supermarket, om jag har lust.

– Jag sparar inte min bästa parfym för speciella fester, jag använder den varje gång jag har lust. Uttrycken ”en dag…” och ”en av de här dagarna…” håller på att försvinna ur mitt ordförråd. Om det är värt att se det, lyssna på det eller göra det, vill jag se det, lyssna på det och göra det NU.

Jag är inte säker på vad min väns fru gjort om hon visste att hon inte skulle vara här i morgon som vi tar för givet. Jag tror hon hade kontaktat sina familjemedlemmar och sina närmaste vänner. Hon hade kanske ringt några gamla vänner för att be om ursäkt och sluta fred för något gammalt gräl eller meningsskiljaktighet. Jag tänker gärna att hon skulle ha gått ut för att äta kinamat vilket var hennes favoritmat.

– Det är dessa ogjorda småsaker som stör mig om jag visste att mina timmar vore räknade.

– Det stör mig att jag slutat att träffa goda vänner som jag ”en dag” skulle ta kontakt med.

– Det stör mig att jag inte skriver de brev som jag tänkte skriva ”en av de där dagarna”.

– Det stör mig och gör mig ledsen att jag inte sagt till mina föräldrar, syskon och barn tillräckligt ofta, hur mycket jag älskar dem.

Nu försöker jag att inte försena, hålla tillbaka eller spara något som skulle kunna berika våra liv med skratt eller glädje. Och varje dag säger jag till mig själv att idag är en speciell dag….. Varje dag, varje timme, varje minut… är speciell.

(Författare okänd)

Min spegelbild

Varje gång jag tittar mig i spegeln tänker jag tillbaka på vem det är jag ser och undrar jag vad denna person har varit med om genom åren.

Jag ser ärr efter operationer och lagningar i ansiktet och tänker på alla ärr som inte syns utom när jag står naken framför spegeln. Många av dessa ärr har bleknat genom åren.

Jag ser även de inre ärren när jag tittar mig i ögonen i spegeln. De ärren ser bara jag själv och de ärren är betydligt djupare. De ärren kan inte den bästa plastkirurg i världen fixa till.

Tanken faller då på en väninna som också har några ärr efter skador och sjukdomar, som för några år sedan ville att vi skulle jämföra och tävla om vem som hade flest och störst ärr. Hahaha. Jag hade vunnit överlägset. Naturligtvis vet jag inget om hennes inre ärr.

Så tänker jag tillbaka på allt jag har varit med om genom åren, både trevligt och otrevligt. Ibland undrar jag även över hur det hade blivit om jag haft lyckan och ekonomin att studera på Universitet och högskolor tidigare i livet.

Det sägs att man inte ska gråta över spilld mjölk, men tankarna kommer på mig emellanåt. Jag precis som många andra i min närhet har dessa tankar, fast man inte berättar om dem.

Så klart att det kommer lite spån av tankar när någon har druckit aningen för mycket. Då släpper banden lite bit för bit och den personen berättar om sina innersta tankar.

Så långt tillbaka jag kan minnas, har jag varit ett läskpapper i andras ögon. Till och med mina närmsta släktingar kunde få för sig att använda mig som ”slasktratt” om uttrycket tillåts.

Det är alltså mycket som har hamnat mellan mina öron. Mycket som inte borde ha hamnat där, utan bara ha stannar mellan personernas egna öron. Naturligtvis visste personerna att jag behöll hemligheterna för mig själv.

När jag nu tittar i spegeln och ser mig djupt i ögonen, kanske även jag borde ha pratat av mig mina innersta tankar och bekymmer. Som väl är så är jag ensam om dessa mina tankar och bekymmer.

Var rädd om dina innersta tankar.

Vad är meningen med livet

Det frågar sig Elöd Szántó. (Kopierat inlägg) Läs och begrunda. mycket läsvärt.

Bild: Elöd Szántó,

Otaligt många filosofer, präster, författare, psykologer samt en uppsjö av olika nyuppfunna yrkeskategorier (vars namn och funktion jag inte begriper) har sedan antiken undrat över detta – troligtvis långt innan skriftspråken har lämnat några spår.

Sannolikt har vanligt folk, som jag själv, också ställt sig frågan när man inte har behövt slita för dagens bröd utan hunnit sätta sig och tänka efter.

Jag vill absolut inte diskutera synpunkter av religiös karaktär utan vill titta på frågan utifrån ett evolutionärt och faktabaserat perspektiv utan emotionella inslag.

Vi föds som ett resultat av våra föräldrars instinkt att reproducera sig. Vår primära uppgift blir därmed evolutionärt att växa oss starka och reproducera oss själva. Vad stark betyder har skiftat genom tiderna: först att vara fysiskt så stark att man kunnat skaffa mat och trygghet åt sig själv och en eller flera honor, sedermera att skaffa sig ekonomiska muskler.

För att göra en lång historia kort kan vi konstatera att den mänskliga historien skiljer sig inte ett dugg från övriga varelser. Förutom en punkt: vi är numera kapabla att kringgå evolutionens lagar.

Vi har lärt oss bota dödliga sjukdomar, rädda för tidigt födda barn, vaccinera mot kommande farsoter, skaffa glasögon åt dem som inte ser och benproteser åt dem som inte kan gå och lägga folk i respirator när de inte längre kan andas.

Exemplen är hur många som helst på att vi har lyckats sätta allt evolutionärt urval ur spel.

Reproduktionstakten har under tiden bara ökat (globalt sett, för att det globala välståndet har lett till att även de svagaste har blivit starka nog att reproducera sig).

Människodjuret håller på att överbefolka det begränsade reviret som jorden medger.

Samhällena kan inte längre fungera enligt naturlagarna som säger att de som duger får fortplanta sig och de som blir värdelösa skall bort.

Vem är då värdelösa?

Här börjar det bli svårt!

I de traditionella samhällena var till exempel äldre, infertila en förutsättning att de yngre kunde skaffa de nödvändiga materiella tingen. De tog helt enkelt hand om de unga, lärde dem de koder och samhällsregler som var nödvändiga för gruppens överlevnad. De äldre var de som genom olika former (byäldste, divan, byråd etc) skickade vidare den gemensamma visdomen som åldern ger.

Man lärde först sina barn och sedan barnbarn om ” Så här gör man, Så här gör man inte”.

När sedan alla blev tillräckligt mätta kom det ”STORA SPRÅNGET”.

Välfärdsstaten!

De äldre dög inte längre att ta hand om efterföljande generationer. Det behövs pedagogiskt högskoleutbildad personal som skall ta hand om lille Kalle och Mohammed helst från ett års ålder (tidigare menar vissa). Barnen behöver också socialiseras redan i tidig ålder för man såg att barn som växte upp med mor och mormor eller dagmamma blev kriminella. Haha.

Mor- och farföräldrar har blivit en social fara för de är inte HBTQ- och genuscertifierade och kan överföra patriarkala fördomar om intersektionella, queer, transsexuella, eller interdigitala (ni vet det som sker mellan fingrar eller tår) uppfattningar.

Samhället (i alla fall de som är mest högljudda på vänsterkanten) har slutat utgå från det som majoriteten tycker och knäböjer för vilken minoritet som helst som skriker högst okvädningsord.

Nu kommer återgången till inläggets titel:

Vad är MENINGEN MED LIVET?

Vi som är pensionärer kan egentligen kallas för dagens parasiter. Vi lever längre och längre, producerar oftast ingenting och kostar massor för samhället.

Visst skriver vi kloka inlägg på DGS men det är mest vi själva som läser och kommenterar det (i alla fall har inte jag märkt att dominerande media har tagit oss på allvar – om alls). Våra efterföljande generationer har flyttat till andra orter, ändrat livsstil och attityder men visar sin kärlek genom att betala höga skatter för vår fina sjukvård och äldreomsorg. De kommer också plikttroget till de flesta storhelger och hälsar på mor- och farföräldrar.

Något behov av att ta vara på de ackumulerade visdomar som den äldre generationen besitter har jag inte märkt från den vuxna befolkningen. Man talar ofta i olika sammanhang att den ena eller andra gruppen invandrare är underrepresenterad men glömmer samtidigt att den största gruppen som är grovt underrepresenterade är de äldre. Ca 30 procent av befolkningen kan räknas som äldre meden riksdagen representerar två till tre procent av oss och i härskande media av långt färre. I USA tävlar 70-plussare om presidentposten medan vi i Sverige anser att 30-plussare är såååå kloka, visa och erfarna att de blir ministrar.

Tyvärr känner jag att ”utvecklingen” inte går att ändra i Sverige. Vi äldre kommer att få en hygglig ålderdom för att vi förtjänar respekt och är gulliga.

Att detta inte kan vara meningen med livet är det inte många som tänker på.

Det skulle kanske räcka med att spara några av oss i artdatabanken, i fall det går åt pipan!

Elöd Szántó, utböling och nyligen pensionerad veterinär som letar febrilt efter MENINGEN MED LIVET

—————————————–

Så fantastisk bra uttryckt. Jag håller med varje stavelse. Fler borde kopiera inlägget. Gruppen äldre i Sverige är nertryckta, Den så kallade alliansen 2006 – 2014 införde apartheid. Det var vi äldre mot resten av Sverige. Sakta har vi gått mot ett något mer jämlikt samhälle, men det tar tid. Strax är det val och då får vi höra sliskiga löften, vilka bryts strax efter valet – som eljest.

Var rädda om er!

Brödsmulan i halsen

Det låter som en boktitel, men vi är förmodligen ganska många som sitter i samma båt och blickar ut mot världens alla författare som har lyckats. Vi är förmodligen ganska många som sitter vid våra datorer och vill så oerhört mycket.

Vi har så oerhört mycket vi vill berätta för andra, men det är som att sätta en brödsmula i halsen. Den vill inte ut på några villkors vis.

Det är inget fel på min fantasi då jag har en fantasihistoria på gång. Historien handlar om min fantasifyllda uppväxt i ensamhet och min låtsasbror.

Jag försöker lära av alla som redan är fullfjädrade författare. Jag läser mycket om människors så kallade – klassresor.

I genren klassresa är Susanna Alakoski outstanding och en källa att ösa ur (läsa om). Jag läser om flera författare i den genren. Ingen nämnd och ingen glömd.

En som spottar ut intressanta böcker i parti och minut är Kim M. Kimselius. Om Kim: ”Kim skriver bland annat Historiskt skönlitterära äventyrsromaner för ungdomar, men har läsare i alla åldrar.”. Jag är en av dessa.

Jag startade skriva en historia om mobbning på arbetsplatser, där jag varvade personligt upplevda händelser med vetenskapliga skrifter. Den historien är för närvarande en brödsmula.

Jag startade skriva en historia om dagens alla ”smutsiga religioner” och om ren äkta kärlek. En historia har plötsligt blivit en serie med tre historier. Även de har drabbats av den nämnda brödsmulan.

Förutom dessa verklighetshistorier, ligger det några mindre historier och skräpar lite varstans i datorn. De här historierna handlar till stor del om vacker romantik på olika platser i världen.

Jag får troligen göra ett besök hos en otorinolaryngiolog för att få bort den numera kända brödsmulan. Eller så får jag besöka en god författares skrivstuga för att lära mig veta hut!

Stephen King: ”Att skriva handlar inte om att tjäna pengar, att bli berömd eller att vara eftertraktad, att få ligga eller ens ett sätt att skaffa sig vänner. Det handlar slutligen och till sist om att fördjupa och berika läsarnas liv och även om att fördjupa och berika ditt eget. Det handlar om att komma upp, komma igång, komma över. Om att bli lycklig, eller hur? Att bli lycklig.”.

Jag avslutar med att önska alla skrivlystna varande och blivande författare ett lycka till.

Citat: den som skriver, läser två gånger.

Jag har inte tid

Jag har inte tid

Det går genom tiden en säregen fläkt,
en sjukdom som allmänt benämns med jäkt,
och bannlyst är stunder av ro och av frid,
man hör bara ständigt.
Jag har inte tid.

Du äger kanhända en sjuklig vän,
det sista besöket var längesen,
du söker en ursäkt,
blir öm och blid.
Jag har inte haft tid.

Kanske har du en mor,
redan gammal nu,
vars enda ljuspunkt i livet är du,
att glömma henne,
du är på glid,
ditt samvete kvävs med.
Jag har inte tid.

Så lever du livet i stora drag,
hur skall jag hinna allting i dag,
jäktet förvandlar ditt liv till en strid,
din slogan har blivit.
Jag har inte tid.

Men när du har levt ditt liv ett antal av år,
när döden på tröskeln väntande står.
När han dej kallar från livets tid,
ska du då svara.
Jag har inte tid.

Torsten Palm

Tänkvärt

Knappt har dagen börjat… och så är klockan redan sex på kvällen…
Efter helgen blev det måndag igen och helt plötsligt är det redan fredag!
… och månaden är redan slut…
… och åren rullar fort…
… och vi blir 40, 50 eller 60 år, våra liv passerar så fort…
… och vi inser att vi förlorat våra föräldrar, kanske även några kära vänner…
plötsligt inser vi att det är för sent att ta igen förlorad tid…
Så, låt oss försöka, trots allt, att njuta av den tid som är kvar!
Låt oss fortsätta leta efter aktiviteter som vi tycker om…
Låt oss sätta lite guldkant på tillvaron…
Låt oss se de små sakerna i livet och inse dess storhet…
…för trots allt kan vi fortsätta njuta de dagar som finns kvar… Låt oss försöka eliminera ”sen”….
Jag gör det sen….
Jag säger det sen…
Jag ska tänka på det sen….
Vi lämnar allt till senare som om ” sen ” är vårt.
För vad vi inte förstår är att:
Sen blir kaffet kallt…
Sen ändras prioriteringarna…
Sen ändras förutsättningarna…
Sen är det inte lika charmigt..
Sen passerar hälsan…
Sen växer barnen upp…
Sen blir våra föräldrar gamla…
Sen glöms löften bort…
Sen blir dagen natt…
Sen tar livet slut…
Och då är det för sent….

Så… Låt oss inte lämna något till senare…
För väntar vi med att vi ses senare, kan vi förlora de bästa stunderna,
de bästa upplevelserna,
våra bästa vänner,
och även familjen…
Dagen är idag… och stunden är nu…

Vi är inte längre i den ålder där vi har råd att skjuta upp det som behöver göras nu.
Kanske vill du dela detta inlägget och påminna nära och kära…
Eller så kanske du lämnar det till… ” sen ”…

Tack för du tog dig tid och läste och allt gott på din fortsatta resa, den som kallas LIVET!!

Författare: Catarina Hansson