Assisterat döende

Läkartidningen skriver ”Assisterat döende är en synnerligen svår etisk fråga”.

Föreläsaren och före detta buddistmunken Björn Natthiko Lindeblads val att avsluta sitt liv med hjälp av assisterat döende har åter fört upp dödshjälpsdebatten på agendan. I debatten är givetvis läkarkårens uppfattning intressant.

Läkarförbundet genomförde 2021 en opinionsundersökning bland sina medlemmar om deras uppfattning om dödshjälp: 41 procent var positiva till att dödshjälp ska vara tillåten enligt svensk lag, medan 33 procent var negativa och 25 procent svarade »vet ej«.

I en intervju i Läkartidningen sa ordföranden i Läkarförbundets etik- och ansvarsråd, Torsten Mossberg, att förbundet nu skulle inta en mer ödmjuk attityd i frågan »när det gäller en utredning av något slag«, och vidare att förbundet inte skulle behöva »uppfattas som en bromskloss som tidigare« då man ämnade fortsätta diskutera frågan om dödshjälp.

Vi som tillhör den del av läkarkåren som anser att läkarassisterat döende bör utredas och diskuteras öppet förvånades, gladdes och såg fram emot en fortsatt dialog inom förbundet byggd på lika delar fakta och värderingar och med stor ömsesidig respekt för den andres sätt att se på en komplicerad fråga.

När Torsten Mossberg intervjuas i SVT med anledning av Björn Natthiko Lindeblads bortgång är dock, till vår stora förvåning, allt vad ödmjukhet heter borta. I stället ser vi en helt avvisande hållning, kryddad med en obehaglig retorik.

På journalistens fråga om man inte har rätt att själv bestämma om man ska avsluta sitt liv svarar Torsten Mossberg, intressant nog: »Det är klart att man har rätt att bestämma«. Men vem som ska hjälpa till måste diskuteras, säger han och fortsätter: »Ska läkare göra det? Eller ska en särskild grupp i samhället, som jag brukar kallar bödlar, avsättas till att ta livet av andra?«

Är detta ett lämpligt ordval kring en så svår och känslig fråga?

Torsten Mossberg vet, likaväl som vi andra, att frågan är löst i det tjugotal länder och delstater där dödshjälp är tillåten. I Oregon sker det i stort sett alltid i eller i nära anslutning till den ordinarie palliativa vården.

Ingen läkare ska tvingas delta i assisterat döende, och det finns utan tvekan fungerande lösningar. Det är därför inte så här ett seriöst samtal kan eller bör föras kring en så svår fråga. Utgångspunkten för dialogen bör, såväl i Läkarförbundet som i samhället i övrigt, vara en respekt för att man kan ha olika åsikter på olika grunder.

Vi bör vara överens om att detta är en synnerligen svår etisk fråga. Det finns goda argument både för och emot assisterat döende. I Statens medicinsk-etiska råds (Smer) kunskapssammanställning (2017) [8] ställs de vanligast förekommande argumenten i relation till empiriska data. En del argument faller vid en sådan analys, medan andra står kvar. De argument som är av värdekaraktär blir då oftast kvar i debatten.

Vi kommer aldrig att komma fram till en situation där 100 procent av läkarkåren har samma uppfattning i frågan. Hur ska vi då hantera den nu och framöver?

  • Vi måste fortsätta det etiska samtalet med full respekt för den andre, oavsett vad denne står för.
  • Vi måste undvika att använda den typ av retorik som förekommer i SVT-intervjun.
  • Vi måste bevaka den internationella utvecklingen på området. Allt fler länder beslutar att tillåta dödshjälp i olika former, särskilt i Europa.
  • Vi måste ta del av den omfattande forskning som finns på området, så att vi kan föra en diskussion byggd på fakta.

Slutligen behöver vi alla visa full respekt för varandras ställningstaganden utan att lägga den egna slutsatsen som mall för andras. Endast så kommer vi fram till hur vi bör ha det i Sverige i den här frågan.

Läs replik:
Torsten Mossberg: Vi bör samlas till konstruktivt seminarium

Blogg 46 tidigare inlägg i ämnet:

Rätten till sin död

Öppna lagen för dödshjälp

300 i Schweiz valde eutanasi

Tuam ipsam vive vitam, quia tuam ipsam oppetes mortem.

Låt 100000 anständiga människor uttala sig

Ännu ett fantastiskt bra inlägg av Björn Ranelid.

En person som utger sig för att vara polis och som tar sig in till en äldre människas hem och rånar henne skall dömas till livstids fängelse utan möjlighet till tidsbegränsning, eftersom det vidriga och oförlåtliga brottet är detsamma som ett mentalt och själsligt mord på det värnlösa och godtrogna offret.

Det är ett rimligt straff som är enkelt att rättfärdiga med tanke på offrens lidande och skräck i resten av deras liv. Det finns inga möjliga förklaringar eller förmildrande omständigheter i förhållande till dessa mördare. Ja, brottet är att likställa med mord, ty offrens själsliga och mentala hälsa är kroniskt skadad för resten av deras liv.

Låt 100000 laglydiga, anständiga och vettiga människor uttala sig om dessa vidriga och ofattbart grymma brott och jag lovar att samtliga utan undantag håller med mig.

Sveriges Riksdag stiftar rikets lagar. Det finns ingenting i världen som hindrar att en sådan lag skapas, ty ingen kan med rätta försvara ett brott som detta och det kan inte förmildras.

Det vore ett juridiskt, demokratiskt och etiskt föredöme för alla stater på Jorden. Ett hundra procent av den vuxna, skötsamma och laglydiga befolkningen i Sverige hade stått bakom den särskilda lagen och straffskalan.

Brottet handlar om föregivande om allmän ställning, inbrott, grovt rån och mentalt mord i offrets hem.

Dessa vidriga och samhällsfarliga brott skapar också misstro mot personer som bär polisuniformer i olika sammanhang. I varje fall gäller detta i alla upptänkliga situationer när människor klädda i en sådan uniform söker individer i deras hem.

En god vän till Margareta och mig har drabbats av detta vidriga brott. Hon var åttioett år när hon rånades av falska poliser i sitt hem.

Rån mot äldre människor som utförts av falska poliser har skett på många platser i Sverige de senaste åren. I går skedde det ännu en gång i Malmö.

Brottslingarna dömer de drabbade åldringarna till en tid av oro, ängslan, skräck och bristande tilltro till sina medmänniskor fram till döden. Även offrens anhöriga tvingas till att lida.

Jag har aldrig läst en enda artikel på en kultursida eller i en spalt för en krönikör i någon tidning som skrivit sanningen om dessa oförlåtliga och i en absolut mening mest vidriga brott.

Därför har jag ingen respekt för dessa sidor i tidningarna. Skulle någon av de skribenterna försöka debattera ämnet med mig så hade jag dels besegrat dem i ord och förnuft och dels offentligt avslöjat deras enfald.

Min vrede är helig.

Björn Ranelid, måndagen den 24:e januari år 2022.

Leges sine moribus vanae.

Högerpartismens avdrag och bidrag

Tänk så märkligt! Högerpartiet M hade makten under tiden 2006 till 2014. Under den tiden försökte en viss potentat privatisera hela Sverige. Bland andra Apotek och Bilprovningen. Motivet vara att konkurrensen skulle innebära lägre priser. Jag undrar då när detta med konkurrensmässigt låga priser kommer att inträffa.

Det har snart förflutit 8 år sedan privatismen främste riddare slapp regera Sverige. Det jag ser tydligast är att privata apotek som inte ger tillräckligt utdelning till aktieägarna antingen läggs ner eller flyttas till med lukrativa (rika) områden.

Det pratas mycket om ROT och RUT. Dessa bekvämligheter utnyttjas främst av bättre bemedlade unga och familjer ur de ”bättre stånden”. De senaste tio åren har rut- och rotbidragen blivit allt mer populära. Under 2019 fick ”rika svenskar” rutbidrag för nästan 5,7 miljarder kronor och rotbidrag för 9,9 miljarder kronor.

Moderater hatar bidrag men älskar avdrag fast det i princip är samma sak. Exempelvis skulle men lika gärna kunna kalla RUT-avdrag för RUT-bidrag. Skillnaden i praktiken är att det heter bidrag när det nyttjas av fattiga och avdrag när det utnyttjas av rika.

Du som upprörs över att du måste ”försörja” våra fattiga, tänk om du bara visste hur mycket det kostar att försörja alla rika….

Omne ignotum pro magnifico.

300 i Schweitz valde eutanasi

Under 2009 valde 300 schweiziska medborgare att avsluta sina liv genom aktiv dödshjälp. Det framgår av en rapport som schweiziska myndigheter har gjort.

Det är den första officiella rapporten i ämnet som myndigheterna har sammanställt. Den blev offentlig i tisdags.
Rapporten visar att av dem som sökte eutanasi var 90 procent 55 år eller äldre.

Bara en procent var under 35 år.

I siffrorna ingår bara personer som bor i Schweiz, inte de som rest till landet för att få dödshjälp, rapporterar TT.

I egen fil

I siffrorna ingår bara personer som bor i Schweiz, inte de som rest till landet för att få dödshjälp, rapporterar TT.

I egen fil
Schweiz sägs ha den mest generösa, eller extrema, lagstiftningen när det gäller möjligheterna att avsluta sitt liv med aktiv dödshjälp.

Jan Arleij
jan.arleij@veteranen.se

Läs hela texten här >>>

Nihil agere delectat’.

Öppna lagen för dödshjälp

Ska läkarna tillåtas hjälpa patienter att i förtid avsluta sina liv? Bör lagen ändras? Hur vi ser på gränserna inför döden var ett huvudtema under första dagen av den stora konferensen om palliativ vård i Stockholm.

Varje dag stängs respiratorer av i Sverige. Om detta råder ingen konflikt.

Men om man för fram uppfattningen att patienter i stället skulle kunna få preparat som gör att de somnar in utan smärta, och att man därefter stänger av respiratorn, så blir det svårare.

d gjort klart att hon ville dö när ingen bot fanns att få.

Skriv om lagen

– Vi måste öppna upp lagen för dödshjälp. Jag anser att lagen ska skrivas om i Sverige, sa Gahrton vidare och räknade upp en rad förutsättningar, bland dem att patienten medveten kan förmedla sin vilja om att få dö, och att en medicinsk bedömning otvetydigt kan slå fast att sjukdomstillståndet inte längre kan behandlas.

Men bilden är inte entydig. I en dialog med den stora publiken framhölls att det finns en risk för att den goda, palliativa vården kan bli eftersatt eller inte utvecklas lika bra om för mycket fokus hamnar på att erbjuda dödshjälp.

– I Nederländerna exempelvis är dödshjälp tillåten men exempel finns på att grundläggande smärtlindring inte finns tillgänglig, sa en läkare.

Många tveksamma

Marit Karlsson, överläkare och diplomerad i palliativ medicin i Linköping, berättade om sin avhandling som byggde på en kvalitativ studie av 66 döende cancerpatienter.

– 29 procent var positiva till dödshjälp, medan 20 procent var negativa. 52 procent var tveksamma. Frågeställningen är vems makt som ökar med dödshjälpen – patientens eller sjukvårdens?

Marit Karlsson har också funnit i sin forskning ett samband mellan att vilja ha tillgång till dödshjälp, att önska en ”tidigarelagd död”, och att man är rädd för ett framtida, större lidande.

Det finns också en koppling mellan depression och en önskan om dödshjälp, vilket utgör ett ytterligare ett dilemma: hur ska man avgöra om längtan efter dödshjälp är ett resultat av depressionen i sig?

Tabu på väg bort

Sessionens ledare, överläkaren och docenten vid Lunds universitet, Hans Thulesius, konstaterade att vi ser en pågående ”avtabuering” av frågan om dödshjälp eller inte.

– Hospicevården och den palliativa vårdens utveckling i Sverige leder till att vi kan tala om dessa saker på ett allt mer öppet sätt. En annan sida av samma mynt är den eutanasiutveckling som vi ser i Beneluxländerna, där dödshjälp är tillåtet i en annan utsträckning.

Jan Arleij
Jan.arleij@veteranen.se

Läs hela reportaget här >>>

Nihil agere delectat’.

Rätten till sin död

PC Jersilds senaste bok heter Hur vill du dö? och handlar om dödshjälp. Rätten att få avsluta sitt liv om man lider av en obotlig sjukdom som kommer att leda till döden. En fråga många inte ens vill ta i.

När PC Jersild var ung läkarkandidat var död och lidande ett samtalsämne som ofta kom upp bland kollegorna. Vilka sjukdomar ville man absolut inte drabbas av, vilka var värst att dö i?

Dödshjälp, att få slippa det sista lidandet, var dock ingenting man pratade om. Det var ett ”icke-ämne” långt in på 70-talet. Men sommaren 1977 blev den så kallade Hedeby-affären omskriven i media.

Journalisten Berit Hedeby hjälpte en man som led av MS i slutstadiet att dö. Hon dömdes i Högsta domstolen till ett års fängelse. Läkaren som skrivit ut receptet dömdes till åtta månaders fängelse men tog sitt liv innan straffet verkställdes.

”Så gott som alla inom vården tog avstånd från gärningen, också jag”, skriver PC Jersild i sin bok Hur vill du dö?. Senare skulle han komma att ändra inställning. 1987 fick PC frågan om han ville gå in som sakkunnig i Statens medicinsk-etiska råd (Smer), ett expertråd som skulle bena ut etiska frågor kring bland annat dödsbegrepp och abort.

Två år senare åkte han till Holland för rådets räkning för att ”kolla vad de höll på med”. – Jag var där en vecka och pratade med många olika människor. Efter det tyckte jag att de gjorde rätt och att deras system var bättre än det svenska. ”Varför skulle vi vara emot eutanasi? Också vi kan drabbas av ALS eller obotlig cancer”, sa de som PC träffade där.

Det finns två former av dödshjälp: eutanasi och läkarassisterat döende. Eutanasi innebär att en läkare kan ge en dödlig spruta eller dropp till en svårt sjuk patient, medan läkarassisterat döende innebär att läkaren kan skriva ut tabletter som patienten själv får svälja.

Vi betonar hela tiden frivilligheten i det här.

Läs fortsättningen här >>>

Nihil agere delectat’.

Blogg 46 kommentar:

År 2002 när ”corona” dök upp, infördes en ny form av eutanasi. Då blev det plötsligt lagligt (enl Socialstyrelsen) att ta livet av främst äldre genom så kallad ”palliativ vård”. Jag undrar hur många äldre som fortfarande levt och kunnat ta hand om sina barnbarn idag om de hade berikats med lite syrgas och näringsdrycker. Det är något som Socialstyrelsen och den urbana läkarkåren få ha på sina samveten, eftersom de flesta ”palliativt mördade” aldrig obducerades.

Vem/vilka kommer att ställas inför skranket för dessa gärningar?

Dödshjälp av äldre har legaliserats

Jag läser ett reportage i tidningen Senioren och att ”Äldre personer får inte respiratorstöd utan ordineras palliativ vård trots att de kan ha chans att överleva covid-19.”.

De höga dödstalen på landets äldreboenden diskuteras överallt. Hur kom smittan dit, är frågan som ställs. Men en ny fråga som väckts är, hade fler kunnat överleva om de faktiskt fått hjälp istället för palliativ vård?

Tillfrisknade tack vare sonen
I ett inslag i SVT från 21 april berättade Thomas Andersson om hur hans 81-årige far Jan ordinerades palliativ vård av en läkare som inte ens träffat fadern, efter att Jan smittats av covid-19 under ett sjukhusbesök. När Thomas Andersson krävde att Jan skulle få näringsdropp istället för morfin piggnade 81-åringen till och är idag frisk från covid-19.

”Många klarar sig inte”
Men hade inte sonen sagt ifrån, hade Jan varit död idag.

– Det är så frustrerande att de äldre är så diskriminerade, särskilt de som bor på äldreboenden. Som tur var klarade sig pappa men många andra har inte klarat sig och har inte fått hjälp heller, säger Thomas Andersson till Senioren.

Många äldre klarar smittan
Även om äldre är en riskgrupp finns goda möjligheter att överleva den nya influensan. Av de hundratals covid-smittade personer som vårdats på geriatrisk avdelning i Stockholm överlevde 80 procent, uppger DN. Snittåldern på de som vårdades var 83 år.

Hur många som kommit från andra länder, så kallade flyktingar, som har smittats på grund av tätt boende områden redovisas tyvärr ej. Tyvärr förekommer det därför mycket gissande. Det kanske vore moget av myndigheterna att berätta sanningen!

Läs mer här om hur dödshjälp plötsligt har blivit lagligt! >>>

Nihil agere delectat’.

Mord dråp eller bara dödande

Jag funderar ofta över skillnaden mellan mord och dråp. Idag hörde jag på nyheterna som berättade att en yngling som anhållits och att åtalspunkten gäller mord eller dråp.

Dråp är ett mord som på grund av omständigheterna anses mindre grovt. Ett exempel kan vara att någon av barmhärtighet dödar en svårt sjuk. Däremot är det ingen skillnad mellan mord och dråp när det gäller att gärningsmannen måste ha uppsåt att döda. Det finns tre typer av uppsåt, med olika grad av avsikt med dödandet.

Detta är mord enligt Wikipedia!

Detta är dråp enligt Wikipedia!

Vad jag förstår och har förstått under lång tid är det mord rätt och slätt att beröva annan person livet. Att sedan kalla det för uppsåt eller annat är bara juridiska teknikaliteter. Ett sätt för försvararen av den skyldige att minska straffet för sin klient. Den dödade personen är död och kan ej väckas till liv igen av någon försvarsadvokat.

Vad jag förstår och har förstått så har morden och morden tillsammans med grov misshandel och gängvåldtäkter ökat markant i Sverige. Sedan får ”våra svenska myndigheter” skrika sig hesa över anledningen.

När jag är ute och går på min kommuns allmänning (gator och torg) så ser jag olika människors behandling av kvinnor och äldre. Nya svenskar tittar ner på äldre och kvinnor av någon anledning – respektlöst.

När jag läser om länder som är i krig, är misshandel och våldtäkter ett sätt att demoralisera landet. Detsamma gäller krig mellan två eller flera länder. Att sänka moralen hos invånarna genom grovt våld och våldtäkt av kvinnor, barn och äldre, tillhör vardagen.

Därför ser jag den eskalerande vågen av mord på svenska medborgare som ett sätt att undergräva den svenska moralen för att sedan sakteliga ta över landet och bilda en religiös misär.

En ohämmad och okontrollerad migration från så kallat religiösa länder har aldrig och kommer aldrig att vara positivt för något land. I synnerhet inte för ett litet naivt och oskyldigt land som Sverige.

Jag läser rubriker som Nya terroristerna – så lär de sig döda otrogna och ”Nya terroristerna – så lär de sig döda otrogna”. Naturligtvis är reportagen låsta för oss som inte prenumererar på blaskorna. En PK-tanke?

Idag tjänar jurister storkovan på våra kära migranter. Des för att hålla dem kvar i Sverige, men även för att försvara individer som kommer till Sverige för att försvara sina tidigare utbildningar.

Sverige har blivit ett land som hellre försvarar och tillgodoser menastaters medborgare, än de egna medborgarna. Tydligast ser vi det på äldreboendena där okunniga och med mycket bristande språk får ta hand om och smitta sköra äldre med Cocid-19.

För at återgå till rubriken i detta inlägg så är gränsen mellan mord och dråp hårfin, sett ur mina olika vyer.

Så oavsett vems som dödar människor så är de mördare, med mitt sätt att se det. Om det sedan är staten, regionerna eller kommunerna som dödar i sin politiska okunnighet, är dödandet av oskyldiga ett avsiktligt dödande – med vapen eller utan vapen.

Nu var det slut på mitt osammanhängande svammel. Min åsikt är framförd!

Gå’n i frid vänner.

Nihil lacrima citius arescit.