Generalen och reportern

Detta är en exakt kopia av US National Public Radios (NPR) intervju gjord av en kvinnlig reporter som pratar med en amerikansk general, General Reinwald. Generalen lät scouter komma och besöka en av armens baser.

Kvinnlig reporter: Så, General Reinwald, vad är det ni kommer att lära scouterna när de kommer för att besöka er bas?

General Reinwald: Vi kommer att lära dem att klättra, att paddla kanot, lära dem bågskytte och att skjuta.

Kvinnlig reporter: Att skjuta? Är inte det lite oansvarigt?

General Reinwald: Det tycker jag inte. De kommer att få ordentliga instruktioner om vapnet.

Kvinnlig reporter: Anser du inte att det är väldigt farligt att lära barn sådana farliga aktiviteter?

General Reinwald: Nej, det gör jag inte. Vi kommer att lära dem riktig vapendisciplin innan de ens rör ett vapen.

Kvinnlig reporter: Men ni utrustar dem ju till att bli våldsamma mördare.

General Reinwald: Tja, du är ju utrustad för att kunna bli prostituerad, men det är du väl inte?

Sändningen blev knäpptyst och intervjun avslutades.

273 dagar i dödens väntrum

En essä om en arbetarkvinnas vedermödor på gamla da’r. En granskning hur äldreomsorgen i kommunerna fungerar. Dödens väntrum som benämning på de särskilda boendena är inte helt fel.

– Den genomsnittliga tiden på ett särskilt boende innan en hyresgäst avlider är 273 dagar. På så vis kan man säga att dödens väntrum är ett relevant begrepp.

Det måste finnas äldreomsorg kvar i de mindre orterna. Lagen om valfrihet, LOV, innebär att privata särskilda boenden koncentreras till centrala städer. Antingen bör LOV avskaffas eller så måste kommunerna skaffa sig styrmedel för var nya LOV-boenden ska etableras.

– Problemet med LOV är att det blir en valfrihet för vårdföretagen men inte för kunderna. Om det inte finns moderna boenden i de mindre orterna tvingas människor att flytta och deras gamla vänner får svårt att hälsa på dem.

– Hur förhåller man sig till de äldre? För något år sedan satsade kommunerna på att utbilda personalen i värdegrunden. Vi är tveksamma till nyttan.

– Kommunerna är sämre på att marknadsföra sina äldreboenden än vad de privata vårdföretagen är, trots att vården är likvärdig.

– Riksdagen har tagit beslut om att det ska finnas ett förebyggande hälsoarbete bland befolkningen oavsett ålder. Att särskilda boenden beskrivs som ”dödens väntrum” är inte helt fel.

Vila i frid.

Vad låg bakom den stora migrationen

Sumerisk avbildning av boskapsskötsel cirka 2500 f.Kr. Foto: TT

I årtusenden har människor av olika härkomst levt nära varandra i Europa. Nu har ett forskarteam med ledning i Göteborg fått drygt 100 miljoner kronor för att ta reda på vad som ligger bakom den migration som började för 8 000 år sedan.

Tack vare de senaste decenniernas vetenskapliga nyvinningar, till exempel DNA-forskningen, har vår kännedom om människans förhistoriska vandringar vidgats och tar inte längre sitt avstamp i hypoteser. Ett färskt exempel är ett internationellt tvärvetenskapligt forskningsprojekt under ledning av Kristian Kristiansen, professor i arkeologi i Göteborg, som precis tilldelats 10 miljoner euro av Europeiska forskningsrådet.

”Det var mycket lättare att försörja familjer genom jakt än genom att underkasta sig det tunga bondeslitet.”

I fokus för forskningen står migrationerna under perioden från 6 000 f.Kr. till 500 f.Kr. Vad kom först – klimatförändringar eller sociala och ekonomiska transformationer? Hur påverkade kulturella och genetiska utvecklingslinjer varandra?

Mot den bakgrunden kan det ha sitt intresse att slå fast vad forskarmajoriteten idag anser om den intressantaste av alla forntida kulturvandringar i Europa, den som resulterade i spridningen av jordbruk. Varför blev vi bönder? Det var mycket lättare att försörja familjer genom jakt, fiske och insamling än genom att underkasta sig det tunga bondeslitets vardag – som visserligen gav underlag för en växande befolkning, men samtidigt låste fast mänskligheten i hårda maktstrukturer.

Reliefer som avbildar plöjning från 2400 f.Kr. i Sakkara i Egypten. Foto: Album/TT

Ursprungligen, när jordbruket introducerades i Främre Orienten omkring 8 000 f.Kr., var det bara ett komplement till insamlingen av vildväxande säd och, så småningom, boskapsskötsel. I ett senare skede spred sig jordbruket till områden där folk – i brist på vildväxande resurser – måste odla mer intensivt för att ha något att leva av vid sidan av den föda djuren gav. En nyckelfas i uppkomsten av storskaliga agrarsamhällen ägde rum när människor övergick till att använda sumpmarker i låglandet vid Eufrat och Tigris och andra problematiska regioner som betesmarker. Det var inte ett förstahandsval. Så länge folk kunde hålla sig till mer fruktbara regioner gjorde de det, men när det blev trångt måste också dessa marker utnyttjas. Här tvingades man arbeta hårdare än förut med att skapa åkrar, men det gav resultat: från och med 5 000-talet f.Kr. anlades allt fler fasta boplatser med jordbruk i dagens Irak och Syrien. Samtidigt blev ekonomierna specialiserade, med renodlade bondesamhällen, där jordbruket stod i centrum, och renodlade nomadsamhällen, i vilka boskapsskötseln dominerade.

Stenålderns jägare konkurrerades ut av nykomlingar vars ekonomi gjorde det möjligt att föda fler människor.

Det var under dessa millennier som det nya sättet att leva långsamt spred sig till Europa, för att efter 4000 f.Kr. också breda ut sig i dagens Sverige. I takt med att korn- och veteåkrarna bredde ut sig angreps buskar och skogar med yxor och eld. Stundom var förändringarna bara tillfälliga. Det hände att skogen fick breda ut sig på nytt eftersom jorden bedömdes som urlakad och ofruktbar, varför bönderna flyttade till nya blivande åkrar.

Länge var det en gåta hur kulturöverföringen gick till. Vissa arkeologer har menat att Västeuropa övergick till jordbruksekonomi på grund av impulser från folk till folk, medan andra har hävdat att det måste ha rört sig om regelrätt invandring. Idag är forskningsläget bättre, mycket tack vare genetiska analyser. När dessa rön jämförs med kunskaperna om introduktionen av jordbruksteknologi står det klart att det inte kan ha handlat om något annat än immigration. Stenålderns jägare och samlare övergav inte sina gamla näringar utan konkurrerades ut av nykomlingar vars ekonomi gjorde det möjligt att föda fler människor. Med start i nuvarande Turkiet sökte sig alltså bönderna under tusentals år västerut och norrut, något som har avsatt markanta spår i vår genetiska arvsmassa.

Illustrationer ur Luttrells psaltare från 1300-talet. Foto: The Print Collector/TT

Det är symptomatiskt för trögheten i utvecklingen att de gamla ekonomierna länge levde vidare parallellt med de nya. Den samlade folkmängden var så liten att det länge fanns gott om plats för alla. Grupper med olika sedvanor, språk och levnadssätt levde tämligen nära varandra i hundratals år, till exempel bönder på bördig slättmark och jägare och samlare vid kuster och sankmarker. Dessutom måste båda ekonomierna bereda plats för ännu fler nykomlingar, till exempel omkring 2 800 f.Kr., då ett beridet herdefolk från den eurasiatiska stäppen anlände och utbredde sitt välde över Nordeuropa – huruvida detta ledde till krigiska härjningar eller om invandringen var fredlig kan vi bara spekulera om. I Sverige hänvisar vi vanligtvis till detta som ”stridsyxekultur”, och det är inte ovanligt att kulturbärarna identifieras som indoeuropéernas anfäder.

Så långt hittillsvarande forskning. Men vad händer när ett nytt, välfinansierat forskarlag tar sig an stora mängder icke-granskad data? Får vi skriva om historien igen?

Dick Harrisson
Publicerad 2020-11-15

Läs inlägget på Svenska Dagbladet.

”Tillit i team minskar risken för incidenter”

I sin kliniska verksamhet som fysioterapeut har forskaren Emma Nilsing Strid i Örebro behandlat många patienter som skadats av tungt vårdjobb. Foto: Pavel Koubek/Bildbyrån

Skam, skuld, sorg, ånger och självanklagelser. Det är känslor som kan drabba vårdpersonal som är med om händelser där de och deras patient blir skadade.

Det visar en ny publicerad studie inom det tvärvetenskapliga forskningsprojektet Pawss, om patientskador och arbetsmiljö i vården. 

Emma Nilsing Strid, disputerad fysioterapeut, är huvudförfattare och konstaterar att ”vården är en riskfylld bransch”. Sjukvårdspersonal har högre sjukfrånvaro och skadefrekvens än de flesta andra yrkesgrupper.

– Det pratar vi inte så mycket om men det borde vi nog göra, säger hon.

För det finns nycklar till högre säkerhet för både patienter och vårdpersonal, visar studien. Tillit till teamet och cheferna, gott stöd och uppföljning är avgörande. Utan det riskerar känslorna att utvecklas till långvariga psykiska besvär. 

Läs debattartikel: Arbetsmiljön har avgörande betydelse för patientsäkerheten 

I studien intervjuades 34 vårdanställda vid olika arbetsplatser och regioner. Sammanlagt berättade de om 71 händelser där de själva och patienten skadats eller riskerat att bli skadade. 

– Jag blev verkligen berörd av intervjuerna, av alla starka känslor som kom fram. En del hade suttit inne med sina berättelser så länge att det räckte med en enda fråga för att allt skulle komma ut, säger Emma Nilsing Strid.

De flesta incidenterna visade sig handla om hot och våld – i mycket högre grad än forskarna förväntat sig – och om fall eller risk för fall vid personförflyttning. Merparten av de intervjuade var sjuksköterskor med många år i yrket. Även läkare, fysioterapeuter och undersköterskor ingick.

– Vid vårdskador talar vi om vårdgivare som ”second victims”. Det väcker skam, skuld och ånger att ha gjort fel. Man kan också bli arg eller resignera om man till exempel påpekat en risk flera gånger, ingen har lyssnat och någon kommer till skada. 

Samma känslor kan väckas när man lyckats skydda patienten men själv blivit skadad. Emma Nilsing Strid ger exempel på en anställd som räddade en patient genom en kraftig och lyckad heimlich manöver men skadade ryggen så illa att livet förändrades. Personen brottas med frågan om det var värt det.

Som fysioterapeut har Emma Nilsing Strid också mött många, särskilt undersköterskor, med ont i axlar och rygg efter många år i vården. Smärta är komplext och får man inte bearbeta det som hänt är det svårare att återhämta sig, menar hon.

Läs även: Skyddsnät kan ge bättre patientsäkerhet 

I ett annat exempel blev den intervjuade övertalad att flytta en patient – utan att invänta förstärkning och vågade inte stå på sig. Patienten föll och den intervjuade skadades. I det fallet fanns en skev ansvarsfördelning i teamet och hög riskacceptans, enligt Emma Nilsing Strid.

– Men vi ser i studien att när teamet har tillit till varandra och sina chefer så minskar risken för incidenter eftersom medarbetarna klarar av att hantera riskerna. De kan lättare påtala problem, lyssna på varandra och prata igenom saker som hänt. 

Det chefer och arbetsgivarna bland annat behöver göra, enligt forskarna, är att underlätta för medarbetarna att regelbundet reflektera kring risker och incidenter – ge direkt aktivt stöd och uppföljning när något hänt och ge återkoppling och skapa en empatisk och stöttande miljö, fri från skuld och skam.

SUSANNA PAGELS
Reporter
susanna.pagels@dagensmedicin.se

Reportaget med full reklam kan läsas här!

Utsikt från ett fönster

Litteratur är att ljuga. Litteraturen och media ljuger sig fram till sanningar? Mina ämnen är klass, kön och etnicitet.

Jag ser ut från mitt fönster och över garagelängan mot horisonten. Jag ser en himmel som varierar mellan blå, grå och med kolsvarta moln.

Jag ser ut från mitt fönster och ser en värld med ljusa ögonblick, då människor hjälper varandra och andra människor.

Jag ser ut från mitt fönster och ser en värld med nattsvarta ögonblick då människor skär halsen av sina medmänniskor bara för ”nöjet”.

Jag ser ut från mitt fönster och ser hur medias journalister framhåller främmande religioner och kulturer framför svenska religionerna och kulturerna.

Jag ser ut från mitt fönster och ser hur fattiga svenska medborgare föses åt sidan för att framhålla ”de andra” individerna.

Jag ser ut från mitt fönster och ser hur svenska medborgare såsom ensamstående kvinnor med barn, låglönearbetare och tidiga invandrare lider av en ekonomi som inte räcker till mer än mat för dagen.

Jag ser ut från mitt fönster och ser hur fattiga svenska medborgare hindras från att anlita doktorer och tandläkare därför att deras ekonomi inte tillåter det.

Hur kunde det bli så?

Mötet med Sabina

Dag 1

Jag fick direkt ögonkontakt med Sabina, när hon kom nerför trappan till entrén! Varför visste jag inte då och gör det ännu inte? Det bara blev så.

Sabina var en mycket vacker välväxt kvinna med sval skönhet och kort burrigt mörkt hår. Hon hade långa ben och en skön mjuk gång.

Hennes klädsel var återhållsam, med ljust beige långbyxor, vit blus och gul v-ringad tröja. Hennes klädsel passade bra ihop med hennes hår och ögon.

När hon lämnade in rumsnyckeln och lade händerna på receptionsdisken, såg jag att hon hade långa smala och mycket vackra händer. Naglarna var målade med en svagt ljusröd färg.

En historia som blev mycket mer, än vad jag någonsin kunde eller ville drömma om. Sabina tog mig till sitt hjärta med hull och hår. Jag tappade fullständigt all vett och sans.

Jag anlände till hotellet redan vid lunchtid.

Min eftermiddag gick åt till att packa upp och göra mig hemmastadd på hotellet. Uppackning går alltid snabbt, då jag har allting välordnat i väskan. Jag gick sedan ut för att utforska omgivningen då jag tycker om att träffa människor.

Den här första dagen skulle vi samlas i entrén för den vanliga presentationen och för att gå igenom den sju dagar långa vistelsen.

Efterhand som man samlades i entrén, kunde jag se att det som vanligt bildades små grupper av deltagare. Många trivs ju bäst med människor som känns bekanta.

Några av deltagarna kom från samma platser och hade varit på seminarier tidigare. Därför höll de naturligtvis ihop.

Ledaren som var en vänlig oftast lätt leende själ och anställd utbildare från företaget, tog ledningen över alla oss noviser. Han sökte sig direkt till Sabina, för att försöka nå hennes gunst och sällskap.

Troligen hade han passerat gränsen, när och där de tidigare hade arbetat tillsammans. Därför fick han inget gehör. Sabina ställde sig helt kallsinnig till ledarens alla försök till närmanden.

Det fanns fler unga kvinnor runt trettio år med på kursen, men ledaren visade dem bara vanlig normal ledaruppmärksamhet.

Männen var av skiftande ålder från 25 till 55 år. De yngre hade träffats tidigare och kände varandra. De höll ihop i en grupp.

Kvällen avnjöts på en liten restaurang några hundratal meter från hotellet.

Vi bröt upp tidig, eftersom vi skulle åka till platsen för vårt seminarium, tidigt följande morgon. Företaget låg på andra sidan av staden.

Sabina och jag bodde på samma våning och bara ett par rum från varandra. Korridoren var ganska lång utan fönster, med mjuka vinröda mattor på golvet och mörkt bruna dörrar till rummen.

Sabina och jag dröjde oss kvar lite för att prata om kvällens lilla fest. Hon var så lätt att prata med. Vi verkade ha samma syn på människor och samma djupa vetenskapliga intresse. Vi hade även ha samma syn på klädkoder.

Efter någon halvtimme önskade vi varandra god natt och skiljdes vi åt. Trots resan, tog det en stund at sova på grund av mina funderingar om Sabina.

Jag hade inte någon som helst anledning att fundera om och kring denna tjusiga och paranta kvinna Hon var ändå ett mysterium. När hon kom nära mig kände jag en svag doft av någon dyr parfym.

Hon satte en massa myror i huvudet på mig, utan att jag ville det.

Fortsättning följer…..

Ålderism mer aktuellt än någonsin

Lars Andersson professor i gerontologi (läran om det friska åldrandet) och grundare av begreppet ålderism som nu diskuteras mycket i medierna.

Vad menas med ålderism?
– Det är ett begrepp som innefattar både fördomar, stereotypa föreställningar och diskriminering. Ålderism kan jämföras med begrepp som rasism eller sexism. När man har ett samlande begrepp för vissa företeelser är det lättare att se strukturella mönster. Annars blir det lätt att man gör enskilda iakttagelser som man reagerar på, men ändå inte kopplar ihop, trots att det kan handla om ett strukturellt problem. Samhället kan på så vis få syn på problem som inte har uppmärksammats tillräckligt. Därför var det viktigt att skapa begreppet ålderism.

Du använde begreppet ålderism första gången för flera år sedan men det är först nu det uppmärksammas.
– Ja, den allra första gången var 1997 när jag skrev en rapport och introducerade begreppet. Sedan gick det några år. Då skrev jag ett kapitel om ålderism i en antologi om åldrandet. Och 2008 kom min bok Ålderism ut. Men det var först tidigare i år när Sveriges pensionärsförbunds tidning Veteranen skrev om begreppet som debatten fick fart. Då hakade en massa andra medier på. Det effektivaste sättet att få spridning på sin forskning är att journalister läser vad andra journalister skrivit.

Kan du ge exempel på ålderism?
– Åldersdiskriminering inom arbetslivet, till exempel. Att arbetsgivaren anser att du är för gammal för ett jobb vid en viss ålder, eller att du måste gå i pension vid 65 eller 67 år även om du är fullt frisk och verkligen vill jobba kvar. Ålderism finns också inom medierna, på teve kan man få intrycket att det inte existerar människor över sextio år, de är nästan osynliga.

– Inom sjukvården får man till exempel inte vara blodgivare efter 65. Och inom äldreomsorgen är det alldeles för ofta andra som bestämmer ens vanor. Till stor del har människovärdet med bemanning att göra. Ska vi acceptera att gamla människor bäddas ner kl 17 och att de inte själva får bestämma vad de ska äta?

Hur ser du på att ålderism nu börjat diskuteras?
– Att få forskningen spridd ut till allmänheten är ju universitetens tredje uppgift så det är förstås glädjande att ens forskning uppmärksammas. I det här fallet kanske det i bästa fall också kan leda till en förbättring i samhället.

Vid vilken ålder blir man ”äldre”?
– Det är väldigt flytande, det beror på sammanhanget.

Lars Andersson

Eva Bergstedt 2011-06-20

Tänk framåt

Redan när jag började småskolan år 1953, berättade min fantastiska lärarinna Hillevi, att vi fyrtiotalister var många och starka. Det borde ha varit uppenbart för det svenska samhället att i ett tidigt skede uppenbarat det uppenbara.

När jag som 14-årig skoltrött tonåring, började arbeta som målarlärling, fanns det inga tankar på att jag en dag skulle gå i pension. Jag var Stålpojken! Facket och dåtidens politiker sade att jag skulle arbeta med förvisningen om att jag en dag skulle få en tryggad pension!

När så år lades till år, blev det än mer märkbart att jag en dag skulle gå i pension. Vid femtio, började kroppen streta mot och kvida. Jag kände av ungdomens hårda arbete som bland annat svetsare och grovplåtslagare.

I dag, är jag pensionär, med en sliten kropp och med en medioker pension. Min rygg är sedan länge krökt och förstörd. Axlarna värker efter alla tunga lyft. Så här hade inte jag tänkt att det skulle bli på ålderns höst, med värkande kropp och ringa pension.

Jag ber därför alla ungdomar att tänka till. Det finns ett liv efter arbetstidens slut, fast det inte verkar så i nutidens arbetslöshets tidevarv. Ingen kan göra om era kroppar till ”perfektion”! Om ni kan, se till att gömma undan några kronor, för samhället orkar nog inte med det.

Tänk på att tiden är en tjuv, som blir allt fräckare ju äldre du blir.