273 dagar i dödens väntrum

En essä om en arbetarkvinnas vedermödor på gamla da’r. En granskning hur äldreomsorgen i kommunerna fungerar. Dödens väntrum som benämning på de särskilda boendena är inte helt fel.

– Den genomsnittliga tiden på ett särskilt boende innan en hyresgäst avlider är 273 dagar. På så vis kan man säga att dödens väntrum är ett relevant begrepp.

Det måste finnas äldreomsorg kvar i de mindre orterna. Lagen om valfrihet, LOV, innebär att privata särskilda boenden koncentreras till centrala städer. Antingen bör LOV avskaffas eller så måste kommunerna skaffa sig styrmedel för var nya LOV-boenden ska etableras.

– Problemet med LOV är att det blir en valfrihet för vårdföretagen men inte för kunderna. Om det inte finns moderna boenden i de mindre orterna tvingas människor att flytta och deras gamla vänner får svårt att hälsa på dem.

– Hur förhåller man sig till de äldre? För något år sedan satsade kommunerna på att utbilda personalen i värdegrunden. Vi är tveksamma till nyttan.

– Kommunerna är sämre på att marknadsföra sina äldreboenden än vad de privata vårdföretagen är, trots att vården är likvärdig.

– Riksdagen har tagit beslut om att det ska finnas ett förebyggande hälsoarbete bland befolkningen oavsett ålder. Att särskilda boenden beskrivs som ”dödens väntrum” är inte helt fel.

Vila i frid.

En kommentar på “273 dagar i dödens väntrum

Lämna ett svar till ulsansblogg Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s