Selma Lagerlöf gav oss berättandets viktigaste verktyg

Niklas Rådström skriver sitt tacktal som årets mottagare av Selma Lagerlöfs litteraturpris.

Foto: Lotta Härdelin

I vår relation till berättelsen och berättandet är vi på en gång skapade och skapande. Samtidigt som vi berättar vår berättelse berättar berättelsen oss. Som medborgare, i privata relationer och i vår självreflektion är vi på en gång erfarande subjekt och erfarna objekt och det är genom berättelsen och berättandet vi skapar vår bild av världen och världen skapar sin bild av oss, skriver Niklas Rådström i sitt tacktal som årets mottagare av Selma Lagerlöfs litteraturpris.

Vid mitten av sextiotalet tog min mamma mig på sommarresa till Rumänien. Jag var tolv år gammal och mina tidigare utlandsresor inskränkte sig till några Italienbesök. Bidragande till att resmålet denna gång blivit Rumänien var förmodligen att landet brutit med Sovjetunionen och att dess nya ledare som samma år tillträtt, Nicolae Ceausescu, åtnjöt en betydande popularitet hos flera ledande västmakter.

Detta var naturligtvis en mycket naiv syn på den rumänska utvecklingen då som vi alla vet att Ceausescu med hjälp av sin fruktade säkerhetspolis Securitate under decennier framöver skulle komma att hålla nere sin befolkning med en ofattbar grymhet och bara några år efter sitt maktövertagande utveckla en personkult inspirerad av Nordkorea som inte stod Kim Il-Sungs efter i hårdhet och autokratisk självtillräcklighet.

Men 1965 fanns i stora delar av västvärlden en föreställning om Rumänien som det hoppfulla undantaget i ett slutet och totalitärt östblock och landet öppnades, med hjälp av stora lån från västeuropeiska banker, för turism vid Svarta havskusten. Möjligen var vår semesterresa understödd av något reseföretag, då min mamma finansierat ett par tidigare besök i Italien med att skriva för resebroschyrer. Under den rumänska resan for vi även till Istanbul och Bukarest och om det var vid en bakgata i den rumänska huvudstaden eller i någon mindre ort på vägen dit som vi sökte oss till ett litet apotek kan jag omöjligt minnas.

När min mamma växlande mellan engelska, tyska och franska försökte förklara för apotekaren vad hon önskade måste vi ha bytt några ord mellan oss på svenska eller möjligen var vi tvungna att visa våra pass för att kunna få det vi behövde. Hur som helst stelnade den åldrade apotekaren till när han förstod att vi kom från Sverige och tilltalade oss på en lite daterad svenska med en egendomlig diktion och en dialekt som var omöjlig att identifiera.

Det visade sig att han som ung läst Selma Lagerlöfs ”Nils Holgerssons underbara resa”. Apotekaren hade så tagits in av såväl historien om den skånska bondpojke som förvandlad till pyssling på en gåsrygg färdas över Sverige som av alla de landskap över vilka i boken vildgässen sträcker, att berättelsens bilder vägrade lämna honom. Så när han lyckats få tag i en utgåva på originalspråket hade han satt sig med de båda böckerna sida vid sida och lärt sig det språk på vilket Lagerlöf skrivit sin berättelse.

I Selma Lagerlöfs författarskap finns döda och levande sida vid sida, förenade i berättelsens väv, varsamt framtagna av berättarens trygga röst.

Vad jag kan förstå kom den första rumänska översättningen av boken ut i Bukarest 1919 och jag tänker mig att den blivande apotekaren burit berättelsen som en dröm om uppbrott och äventyr genom det sena tjugotalets depression och trettiotalets turbulenta politiska skiften för att få se den stängas in av världskrigets rasande dödsdans och sedan av efterkrigstidens stalinistiska vanvett. En dröm buren av de bilder som en berättelse förmått kalla fram i en läsares skapande fantasi.

Denna berättandets oerhörda förmåga att göra det till synes omöjliga möjligt, det ogörliga görligt och det obegripliga begripligt! Hos berättandet får det drömda skepnad av erfaren verklighet och ibland verkligheten det drömdas förtrollning. I Selma Lagerlöfs författarskap finns döda och levande sida vid sida, förenade i berättelsens väv, varsamt framtagna av berättarens trygga röst.

Mycket har sagts genom åren om Lagerlöfs självklara och som det kan tyckas otvungna förmåga att ge sina berättelser liv. Det fanns tidigt tendenser hos kritiken till att reducera hennes konstnärskap till en rent intuitiv relation till språkets och berättandets verktyg. Delvis kom hon att bidra till det själv då hon i ”En saga om en saga” beskriver hur berättelserna närmast kommer som uppenbarelser för henne att som förmedlande mellanhand nedteckna. Hon skriver:

”Det var en gång en saga, som ville bli berättad och förd ut i världen. Det var helt naturligt, eftersom den visste med sig, att den redan var så gott som färdig. Många hade varit med om att skapa den genom märkvärdiga handlingar, andra hade dragit sitt strå till den genom att om och om igen förtälja dessa handlingar. Vad som fattades den, var att bli nödtorftigt hopfogad, så att den bekvämligen kunde färdas omkring i landet. Den var ännu bara ett helt vimmel av historier, en hel formlös sky av äventyr, som drevo fram och åter likt en svärm av vilsekomna bin en sommardag och inte visste var de skulle kunna finna någon, som kunde samla in dem i en kupa.”

Men som många tidigare påpekat är detta en djup underskattning av Lagerlöfs estetiska program, i mycket driven av hennes samtids ovilja att se en kvinna som medvetet arbetande konstnär. I ett samtal säger hon att:

”Det lyckas mig aldrig att skriva någon bok, förrän jag genom flera försök funnit, vilket språk den vill tala.”

Som medborgare, i privata relationer och i vår självreflektion är vi på en gång erfarande subjekt och erfarna objekt och det är genom berättelsen och berättandet vi skapar vår bild av världen och världen skapar sin bild av oss.

Berättelserna må irra kring som hemlösa bin eller osaliga andar, men det är först när de upptäcks av ett berättande som förmår bära dem, likt då barnpigan Back-Kajsa bär den treåriga, förlamade Selma genom rummen på föräldrahemmet Mårbacka, som de kan hjälpas till självständighet och bekräftelse. Då får det hon kallar Innervarelsen, det omedvetna, spelrum och hjälper berättelsen att hitta sin hemvist i berättandet. När i litteraturen berättelse och berättande förenas kan en legering uppstå som är långt starkare än de enskilda komponenterna.

I vår relation till berättelsen och berättandet är vi på en gång skapade och skapande. Samtidigt som vi berättar vår berättelse berättar berättelsen oss. Som medborgare, i privata relationer och i vår självreflektion är vi på en gång erfarande subjekt och erfarna objekt och det är genom berättelsen och berättandet vi skapar vår bild av världen och världen skapar sin bild av oss. För att förstå oss själva och världen behöver vi ge den berättelsens form.

Den gamle romaren Cicero vet att förtälja om det Minnespalats i vilket vi kan söka hjälp för att ge våra minnen liv och mening. Cicero menar att grunden till Minnespalatset lades av den grekiske poeten Simonides som vid ett tillfälle blivit bjuden till en bankett hos Scopas, en förmögen adelsman. Under middagen kallades Simonides ut till två unga män som väntade honom på gårdsplanen. När han kom ut genom porten fanns dock ingen där, men bakom honom föll samtidigt hela byggnaden ihop och alla i festsalen dog.

De avlidnas kroppar var så illa sargade i rasmassorna att de inte gick att identifiera. Som ende överlevande kunde dock Simonides i minnet ge sig tillbaka in på festplatsen och där återskapa gästernas placering så att deras kroppar kunde läggas i namngivna gravar. För att ge det som gått förlorat åter dess namn måste vi ge oss in i Minnespalatset och uppsöka den plats där minnet, liksom det konstnärliga skapandet, på en gång är upptäckt och uppfinning. Det är en teknik för minnesarbetet där vi skapar den ordning som krävs för att ge det förlorade varelse och rum.

Hos Lagerlöf är de döda lika närvarande som de levande, hela hennes projekt är att dra fram de som gått förlorade ur glömskans dunkel och ge dem sin röst. Det kan ske i spökhistorier som Körkarlen eller Löwensköldska ringen där de döda söker sig till de levandes värld för försoning och upprättelse. Men framför allt sker det i hur hon återskapar sin egen och sin familjs historia, både genom att i berättandet ge dem livet åter och genom återerövringen av barndomshemmet Mårbacka, hennes eget minnespalats.

I en tid där klimatförändringarna är den allt överskuggande frågan för vår plats på jorden har vi inte bara att levandegöra det förflutna och nöja oss med att överlämna framtiden till kommande generationer.

Berättandet ger oss på en gång möjlighet till flykt och hemkomst och jag tänker mig att den rumänske apotekaren där bakom disken bland sina hyllor med medicinburkar, plåsterförpackningar och buteljer med liniment i utsikten från en gåsrygg bär med sig båda möjligheterna och att han gjort både flykten och hemkomsten till sin egen erfarenhet i ett slags inre exil.

Isaac Bashevis Singer säger någonstans att de döda aldrig försvinner, att de alltid finns här. Han menar att varje människa är som en vandrande gravplats och att vi bär med oss alla våra förfäder, ja kanske menar han en hel mänsklighet. Låter vi detta förfalla i vårt inre och namnen på stenarna strykas ut av vår egenmäktiga självupptagenhet, av vår föreställning om att endast det i stunden mätbara har giltighet och av tron på att vi ensamma har makten över våra liv, är vi förlorade.

Berättandet placerar oss i tidens ström och där är då plötsligt nu och nu redan sedan. I vår tid av akuta klimatförändringar finns även en annan aspekt kring vad som sker då döda och levande inte längre har gemensam hemortsrätt hos oss. I det att vi förlorar kontakten med de döda och placerar oss i det enväldiga nuets självförhärligande centrum förlorar vi även kontakten med de kommande, de uppväxande, de ännu ofödda. I en tid där klimatförändringarna är den allt överskuggande frågan för vår plats på jorden har vi inte bara att levandegöra det förflutna och nöja oss med att överlämna framtiden till kommande generationer.

Livet bygger på relation och den sträcker sig både bakåt och framåt i tiden. Liksom vår självförståelse och självrespekt kräver att vi levandegör det förflutna för oss har vi samma ansvar, ja kanske är det ansvaret än större, för efterkommande generationer. Glömskan riktar sig inte bara bakåt från vårt självcentrerade nu utan även framåt mot alla dem vars livsbetingelser vi lägger grunden för.

Berättandet hör till de viktigaste verktyg vi har för att göra både förflutet och framtid synligt för oss och Selma Lagerlöf hör till dem som givit oss de skarpaste redskapen. Att i dag få ta emot detta pris i hennes namn är en ofattbar heder. Tack.

Fakta. Niklas Rådström

Författare, poet och dramatiker. Medlem i Samfundet De Nio. Professor i kreativt skrivande vid Linnéuniversitetet.

Ålder: 68 år.

Bor i Stockholm. Gift med Catharina Günther, konstnär. Två vuxna söner. Tre barnbarn. Hunden Rasmus.

Aktuell med ”En liten bok om fotboll, demokrati och hur man bygger ett samhälle” som kom ut i somras.

Debuterade 1975 och har skrivit en lång rad diktsamlingar, romaner, essäer, dramatik och filmmanus. 1979 fick han Aftonbladets litteraturpris, 1992 Augustpriset för romanen ”Medan tiden tänker på annat”, 2008 Piratenpriset och Övralidspriset 2019.

Sverige behöver äldreombudsmän

Sverige behöver opolitiskta och fristående äldreombudsmän och anledningen är förstås alla besparingar i kommuner och regioner. Dessa besparingar drabbar då de äldre på ett för dem mycket ogynnsamt sätt.

Sju av tio svenskar känner rädsla för att bli gamla. En SIFO-undersökning visar att endast en av tre tror att de kommer att få den vård och omsorg de behöver efter pensioneringen. Det är i sanning alarmerande!

Fotograf okänd

Det är inte lätt att bli gammal och livet blir inte lättare om man dessutom är sjuk och ensamstående. Ett tryggt samhälle ska ta hand om sina äldre, det tycker de flesta. De äldres självbestämmande måste därför stärkas och det gör man genom att stärka deras möjligheter att använda sina rättigheter.

En äldreombudsman är en viktig resurs i detta arbete. Äldreombudsmannen ska ges en stark, fristående ställning gentemot kommunens förvaltningar. Äldreombudsmannen ska vara de äldres ombud och svara för dess intressen och ingenting annat. Äldreombudsmannen kan därutöver ha en rad viktiga funktioner. Det kan bl a handla om att vara kontaktperson för de äldre gentemot personal, politiker och tjänstemän.

Några exempel: Den demenssjuke utan anhöriga. Den äkta makan som bär det tunga lasset och vårdar sin allra käraste i hemmet. Den åldrande utvecklingsstörde som behöver ett anpassat äldreboende. Den gamla på servicehuset som har kvar ett modersmål som inte många i Sverige talar men som börjar glömma språket i fristaden efter landsflykten. Den som märker hur det mörknar vecka för vecka men ändå får vänta på gråstarroperationen.

En viktig funktion kan vara att utvärdera och göra stickprovskontroller inom äldreomsorgen för att se att allt fungerar som det ska. En annan viktig del av uppdraget bör förstås vara att tala med personalen för att smidigt hitta lösningar på problem som kan uppstå.

Äldrevården skall inte betygsättas bara efter hur den är för dem som har det bäst ställt. Ännu viktigare är att den bedöms efter hur den är för dem som inte själva kan eller orkar göra sig hörda och driva sina intressen.

Det är något kusligt med ett samhälle som ger kor rätt till utevistelse men inte ger våra äldre rätt till en promenad. Som ger hästar rätt till sällskap men lämnar tusentals gamla som fångar i sina egna hem, oförmögna att ta sig ut och träffa andra människor.

En värdighetsgaranti måste därför införas som slår fast tydliga rättigheter för äldre. Krav ska ställas på äldreomsorgens kvalitet. Alla ska ha rätt till ett värdigt vardagsliv och en välfungerande hemtjänst. Om kommunen inte uppfyller värdighetsgarantin ska den äldre få ersättning för detta. Detta skall då äldreombudsmannen se till och bevaka.

Jag vet naturligtvis att det äldreorganisationer, men de är samtliga politiskt styrda och inte till någon speciell nytta för våra äldre. Naturligtvis finns det regionala och kommunala pensionärsråd, men det är samma sak med dem. De är hårt politiskt styrda, Jag vet för jag har ”suttit” i sådana ”råd”.

Naturligtvis finns det de ”opolitiska” SPF och PRO. Det påstår sig vara opolitiska, men vilka är det som sitter i dessa råd? Jo det är fullfjädrade politiker med massor av uppdrag i regioner och kommuner. Några skräckexempel i min kommun var politiker med 21 olika uppdrag.
Hur kan man se objektivt på sin roll i kommunen då?

Utan en opolitisk äldreombudsman blir äldres situation i samhället lätt att hänföras till Ålderism och det vill vi väl inte, eller hur?

Sjukvårdens usla kommunikation

Jag har diskuterat kommunikation med personal inom sjukvård, äldrevård, hemsjukvård, och distriktssjukvård, inom flera regioner i Sverige.

Den samstämmiga åsikten vid dessa diskussioner är att alla institutioner i Sverige saknar ett nationellt patientjournal- och kommunikationssystem!

Bild: IVO – Kommunikationsbrister inom sjukvården

Idag året 2021 finns det näst intill oändligt många olika journalsystem och kommunikationssystem inom de olika vårdinstitutionerna. På samma platser finns det oräkneligt många pärmar med sidor fulla av viktiga anteckningar om patienters behandlingar och deras mediciner.

Det är pärmar som om de fanns i datasystem skulle vara mycket värdefulla för parterna inom vårdens alla intressegrupper. Idag får vårdens personal använda telefoner, kopiatorer och faxar för att kommunicera journaler, med allt var det kan innebära av missförstånd och misstag.

Min hemula fråga är om och när Sveriges 21 regioner och 290 kommuner ska ta första steget mot ett nationellt journal- och kommunikationssystem?
I grunden är kommunikation fullständigt fundamentalt i samverkan mellan människor i den privata såväl som i den professionella sfären.

Vi, cirka två miljoner pensionärer vill känna oss lika trygga i både Ystad och Karesuando, om vi skulle bli sjuka. Det gör vi knappast inom dagens sjukvård, med olika journalsystem och kommunikationssystem.

Varken de privata eller regionala sjukhusen, vårdcentralerna och kommunala vårdinrättningarna kan – eller vill, kommunicera med varandra. Kom då ihåg att vi befinner oss i slutet av 2021!

Jag hoppas innerligt och uppriktigt att politiker inom regioner och kommuner blir riktigt sjuka, och blir riktigt sjuka på platser, där det saknas journaler. Kanske – och kanske först då, dessa riktigt sjuka politiker – om de överlever det vill säga, tar tag i kommunikationsfrågan.

Läs vad IVO skriver om Kommunikationsbrister inom sjukvården.

Observera gärna – att en full mage inte bryr sig om att studera.

Jag önskar er en värdig sjukvård. 

Mitt lilla pensionärsupprop

Jag söker rättvisa och rättvis behandling av människor som har gett sina kroppar för Sverige. Det gäller alla människor oavsett klasstillhörighet och annat. Många lever i fullständig misär och stort armod, idag år 2021.

Vilket politiskt parti vågar föra pensionärernas talan idag? Vilken politiker vågar idag sticka ut hakan för två miljoner pensionärer – eller nära en tredjedel av ”valmanskåren”? Tyvärr hittar jag inget sådant parti, eller ens någon sådan politiker idag.

Jag trodde i min enfald att kommunala och regionala pensionärsråd skulle vara en plats där pensionärer och äldre kunde göra sin röst hörd, men inte ens där händer det något. Det är ganska naturligt egentligen, eftersom de sittande i dessa råd är politiker och tillvaratar vad på dessa ankommer.

Jag läser i Sveriges Pensionärers Intresseparti (SPI) tidning. Var finns SPI i debatterna? Var på barrikaderna finns SPI. SPI anses vara ett pensionärsparti, men SPI:s trummor och trumpeter är dödstysta.

Även pensionärsorganisationen PRO verkar ha tappat fotfästet. PRO sade följande för något år sedan; GysingeAkademin är avstampet för ett mer aktivt arbete med integrationsfrågor. Nu arbetas ett studiematerial fram som ska leda till diskussion och verksamhet i landet.

Min lite försynta fundering är, när avstampet för ett mer aktivt arbete med pensionärsfrågor skall starta, PRO? Aktiviteterna var försumbara före och under valet 2018. Även här är förklaringen enkel. De flesta ledamöterna i PRO:s kader är aktiva politiker.

Utan att vara alltför negativ och förhäva mig alltför mästerligt, tror jag tyvärr att valet 2022 blir en spegelbild av 2018 års val. Pensionärsfrågorna hamnar i politikens och politikernas kölvatten. Vem tjänar då mest på detta?

Grunna gärna på det ett tag.

MR-undersökning av prostata räddar liv

Prostatacancer är Sverige vanligaste cancersjukdom. Varje år får 10’000 män diagnosen och årligen dör omkring 2’400 i sjukdomen. En tidig upptäckt är avgörande för ökad överlevnad.

Nu tror vän av ordningen att denna form av cancer bara drabbar äldre. Så är det tyvärr inte, för prostatacancer kan drabba män långt ner i åldrarna. Fast det är mer ovanligt.

Vissa cancerformer ger inte något utslag i blodprover medan andra ger utslag sent i sjukdomsförloppet. Med en magnetkameraundersökning kan man hitta prostatacancer på ett mycket tidigt stadium.

Tidigare har man använt en mycket brutal och barbariskt blodig metod för att ta biopsier (prov) på prostatan. Sadistiska läkare på ålderdomliga sjukhus gör fortfarande på detta horribla sätt.

Som en jämförelse: Ett blodigt vävnadsprov (10 stick) kostar ca 5 tusen kronor! En oblodig MR-undersökning plus biopsi (1 stick) kostar ca 3 tusen kronor. Lägg det till 10’000 undersökningar, så blir summan väsensskild.

Sedan hösten 2016 är Stockholm3-testet tillgängligt i Stockholm, men lär idag finnas ute på de flesta sjukhus i övriga landet.

Med MR går det att se exakt var i prostatan den misstänkta tumören sitter och rikta vävnadsprovet (biopsin) dit. Så istället för tio brutala stick genom ändtarmen in i prostata, räcker det oftast med bara ett stick. Alltså mycket mer humant.

Så kan du bäst ta hand om din prostata

Om du inte får hjälp med MR-undersökning för att bli rätt behandlad, skall du söka en ”second opinion”. Det vill säga en annan läkares åsikt.

Ingen svensk medborgare skall behöva utsätta för någon blodig biopsi innan en MR-undersökning har gjorts.

Sen – kanske aldrig dyker upp

Knappt har dagen börjat… och så är klockan redan sex på kvällen…
Efter helgen blev det måndag igen och helt plötsligt är det redan fredag!
… och månaden är redan slut…
… och åren rullar fort…
… och vi blir 40, 50 eller 60 år, våra liv passerar så fort…
… och vi inser att vi förlorat våra föräldrar, kanske även några kära vänner…
plötsligt inser vi att det är för sent att ta igen förlorad tid…

Så, låt oss försöka, trots allt, att njuta av den tid som är kvar!
Låt oss fortsätta leta efter aktiviteter som vi tycker om…
Låt oss sätta lite guldkant på tillvaron…
Låt oss se de små sakerna i livet och inse dess storhet…
…för trots allt kan vi fortsätta njuta de dagar som finns kvar… Låt oss försöka eliminera ”sen”….
Jag gör det sen….
Jag säger det sen…
Jag ska tänka på det sen….
Vi lämnar allt till senare som om ” sen ” är vårt.
För vad vi inte förstår är att:
Sen blir kaffet kallt…
Sen ändras prioriteringarna…
Sen ändras förutsättningarna…
Sen är det inte lika charmigt..
Sen passerar hälsan…
Sen växer barnen upp…
Sen blir våra föräldrar gamla…
Sen glöms löften bort…
Sen blir dagen natt…
Sen tar livet slut…
Och då är det för sent….

Så… Låt oss inte lämna något till senare…
För väntar vi med att vi ses senare, kan vi förlora de bästa stunderna,
de bästa upplevelserna,
våra bästa vänner,
och även familjen…
Dagen är idag… och stunden är nu…

Vi är inte längre i den ålder där vi har råd att skjuta upp det som behöver göras nu.
Kanske vill du dela detta inlägget och påminna nära och kära…
Eller så kanske du lämnar det till… ” sen ”…

Tack för du tog dig tid och läste och allt gott på din fortsatta resa, den som kallas LIVET!!

Bild: Catarina Hansson

Författare: Catarina Hansson

Svenska kyrkan och politiskt hyckleri

Den 1 januari 2000 ändrades relationerna mellan Svenska kyrkan och staten, vilket gör att kyrkan inte längre officiellt kallas statskyrka. Svenska kyrkan är dock fortfarande till viss del styrd av riksdagen, genom lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan och lagen (1998:1592) om införande av lagen om Svenska kyrkan.

Bild: Ideell kulturkamp

Vid skärskådande av de opolitiskt religiösa deltagarna i grupperna, blir åtminstone jag oerhört förvånad! För de opolitiskt religiösa grupperna i kyrkorummen, har ett antal politiska uppdrag lite varstans i kommuner, landsting och regioner. Några av de opolitiska politikerna har kommun-, landstings- och regionrådsplatser för respektive riksdagsparti!

Jag anser att kyrkan slutgiltigt och snarast skiljs från politiken (staten). Kyrkan med personal, klarar sig alldeles utmärkt, utan politiken. Historien visar att politiken under århundraden (adel, borgare och bönder) bara har sett till sina egna intressen och lämnat religionen utanför. Så är det tyvärr fortfarande! Det visar den 51 stycken starka opolitiska politikerkåren i Göteborgs stift, med all klar tydlighet.

Sit vos ambulare cum Deo.

Mitt val och Ditt val

”Du är inte vaccinerad, jag respekterar ditt val.

Jag är vaccinerad, vänligen respektera mitt beslut …

Jag är vaccinerad – inte för att behaga regeringen, utan för att:
* inte dö av covid-19.
* inte uppta en sjukhussäng när jag blir sjuk.
* träffa mina (vaccinerade) släktingar och vänner.
* gå på konsert, gå på restaurang, åka på semester och många andra saker utan PCR eller antigenprov …
* att leva mitt liv…
* för att skydda andra.

Men ja, jag vet inte vad som finns inuti. Inte i detta vaccin, inte i köttbullen, inte i colan, inte i de andra behandlingarna, vare sig det är mot cancer, AIDS, polyartrit, vacciner för spädbarn eller barn.Jag vet inte vad som finns i en ibuprofen, en Doliprane eller något annat läkemedel, det läker bara mina migrän, min smärta …

Jag vet inte vad som finns i bläcket för tatueringarna.Hur som helst…
Vi vet ingenting om någonting och ändå blir den här historien så stor …
Vi kämpar mot något vi inte kan kontrollera …
Jag vet en sak, och det är att livet är kort, väldigt kort.

”Kopierad text men så sant”

Må väl och lev livet.

Något att tänka på

En vän till mig öppnade lådan i sin frus byrå och tog fram ett litet paket inslaget i rispapper.

Det här sa han, är inget vanligt paket, det är underkläder. Han slängde papperet och tittade på det utsökta sidenet och spetsen. Hon köpte det första gången vi åkte till New York för 8 eller 9 år sedan. Hon använde det aldrig. Hon sparade det till ett ”speciellt” tillfälle.

Bra… jag tror detta är rätta tillfället. Han gick fram till sängen och lade det bredvid de andra klädena hon skulle ha på sig på begravningen.

Hans fru hade just gått bort.

Han vände sig mot mig och sa: spara aldrig någonting till ett speciellt tillfälle, varje dag du lever är ett speciellt tillfälle.

Jag tänker fortfarande på dessa ord…de har förändrat mitt liv.

– Nu läser jag mer och städar mindre.

– Jag sätter mig på terrassen och beundrar landskapet utan att tänka på ogräset i trädgården.

– Jag spenderar mer tid med min familj och vänner och mindre tid på att arbeta.

– Jag har förstått att livet måste vara en enhet av erfarenheter att njuta av, inte en överlevnadskurs.

– Jag sparar inget längre.

– Jag använder mina kristallglas varje dag.

– Jag tar på mig min nya kavaj när jag skall till supermarket, om jag har lust.

– Jag sparar inte min bästa parfym för speciella fester, jag använder den varje gång jag har lust. Uttrycken ”en dag…” och ”en av de här dagarna…” håller på att försvinna ur mitt ordförråd. Om det är värt att se det, lyssna på det eller göra det, vill jag se det, lyssna på det och göra det NU.

Jag är inte säker på vad min väns fru gjort om hon visste att hon inte skulle vara här i morgon som vi tar för givet. Jag tror hon hade kontaktat sina familjemedlemmar och sina närmaste vänner. Hon hade kanske ringt några gamla vänner för att be om ursäkt och sluta fred för något gammalt gräl eller meningsskiljaktighet. Jag tänker gärna att hon skulle ha gått ut för att äta kinamat vilket var hennes favoritmat.

– Det är dessa ogjorda småsaker som stör mig om jag visste att mina timmar vore räknade.

– Det stör mig att jag slutat att träffa goda vänner som jag ”en dag” skulle ta kontakt med.

– Det stör mig att jag inte skriver de brev som jag tänkte skriva ”en av de där dagarna”.

– Det stör mig och gör mig ledsen att jag inte sagt till mina föräldrar, syskon och barn tillräckligt ofta, hur mycket jag älskar dem.

Nu försöker jag att inte försena, hålla tillbaka eller spara något som skulle kunna berika våra liv med skratt eller glädje. Och varje dag säger jag till mig själv att idag är en speciell dag….. Varje dag, varje timme, varje minut… är speciell.

(Författare okänd)

Äldres munhälsa är en tickande bomb!

Bilden visar professor Björn Klinge som fejkade dåliga tänder och skrämde slag på en TV-hallåa. Hon backade rakt in i ett skåp när hon såg mina tänder. Efteråt förnekade hon sin reaktion, säger Klinge. Dåliga tänder ett socialt stigma.

Bild: Björn Klinge

Det är vanligt att äldre har problem med mun och tänder. Det framgår i en unik enkät från Sveriges Tandläkarförbund till 1 945 pensionärer om hur de ser på sin munhälsa.

Nu varnar flera tandläkare, pensionärsorganisationerna och forskare för att situationen på kort tid kan försämras om ingenting görs. Vi får alltfler äldre i befolkningen. Det är hög tid att regering, landsting och kommuner agerar.

I larmrapporter efter larmrapporter från forskare och munhälsoexperter varnas för konsekvenserna av dagens brister i omsorgen om äldres mun och tänder. Uppsökande och nödvändig tandvård kommer t ex in alldeles för sent.

Många äldre skulle behöva ökat stöd flera år tidigare för att undvika att munhälsan kraftigt försämras. Äldre har idag fram till pensioneringen ofta en lika god munhälsa som när de var yngre, men när inkomsterna minskar, minskar allmänhälsan. Då kommer de stora bekymren med mun och tänder.

Utan förebyggande insatser kan antalet äldre med munhälsoproblem snabbt bli det dubbla. Med ökade samhällskostnader som följd.

Min fundering och som jag hart tagit upp med tidigare alliansen och numera socialdemokraterna är om när tandvården läggs under högkostnadsskyddet? Svaret är att det saknas pengar. Det blir för dyrt för samhället.

Enligt modern forskning visar det sig att tandvården för både yngre och äldre är en tickande bomb. Sverige kommer att drabbas av en tzunamivåg av dåliga tänder likt Finland under 50- och 60-talen.

Enligt modern forskning är bristande tandvård en grogrund för många andra sjukdomar. Bland andra stroke och hjärtinfarkt, beroende på inflammatoriska sjukdomar i tänder och tandkött. Kanske även Alzheimer?

Så min fråga är, vilket som blir billigast i längden?

Är det förebyggande tandvård eller är det att kurera följdsjukdomar beroende på tändernas status. Naturligtvis är/blir det dyrare att kurera följdsjukdomar.

Jag påstår helt fräckt, utan kunskap därom, att tänderna är en del av kroppen tills de ruttnar och trillar ut.

Ps.
Kostnaden för dagens tandvård är 29,5 miljarder. Vi patienter betalar 16.5 miljarder eller 57 procent. Dålig tandvård orsakar sjukvården stora kostnader på grund av följdsjukdomar. Ett högkostnadsskydd vid tandvård skulle spara staten många miljarder och sjukvården stora resurser.
Ds.