Selma Lagerlöf gav oss berättandets viktigaste verktyg

Niklas Rådström skriver sitt tacktal som årets mottagare av Selma Lagerlöfs litteraturpris.

Foto: Lotta Härdelin

I vår relation till berättelsen och berättandet är vi på en gång skapade och skapande. Samtidigt som vi berättar vår berättelse berättar berättelsen oss. Som medborgare, i privata relationer och i vår självreflektion är vi på en gång erfarande subjekt och erfarna objekt och det är genom berättelsen och berättandet vi skapar vår bild av världen och världen skapar sin bild av oss, skriver Niklas Rådström i sitt tacktal som årets mottagare av Selma Lagerlöfs litteraturpris.

Vid mitten av sextiotalet tog min mamma mig på sommarresa till Rumänien. Jag var tolv år gammal och mina tidigare utlandsresor inskränkte sig till några Italienbesök. Bidragande till att resmålet denna gång blivit Rumänien var förmodligen att landet brutit med Sovjetunionen och att dess nya ledare som samma år tillträtt, Nicolae Ceausescu, åtnjöt en betydande popularitet hos flera ledande västmakter.

Detta var naturligtvis en mycket naiv syn på den rumänska utvecklingen då som vi alla vet att Ceausescu med hjälp av sin fruktade säkerhetspolis Securitate under decennier framöver skulle komma att hålla nere sin befolkning med en ofattbar grymhet och bara några år efter sitt maktövertagande utveckla en personkult inspirerad av Nordkorea som inte stod Kim Il-Sungs efter i hårdhet och autokratisk självtillräcklighet.

Men 1965 fanns i stora delar av västvärlden en föreställning om Rumänien som det hoppfulla undantaget i ett slutet och totalitärt östblock och landet öppnades, med hjälp av stora lån från västeuropeiska banker, för turism vid Svarta havskusten. Möjligen var vår semesterresa understödd av något reseföretag, då min mamma finansierat ett par tidigare besök i Italien med att skriva för resebroschyrer. Under den rumänska resan for vi även till Istanbul och Bukarest och om det var vid en bakgata i den rumänska huvudstaden eller i någon mindre ort på vägen dit som vi sökte oss till ett litet apotek kan jag omöjligt minnas.

När min mamma växlande mellan engelska, tyska och franska försökte förklara för apotekaren vad hon önskade måste vi ha bytt några ord mellan oss på svenska eller möjligen var vi tvungna att visa våra pass för att kunna få det vi behövde. Hur som helst stelnade den åldrade apotekaren till när han förstod att vi kom från Sverige och tilltalade oss på en lite daterad svenska med en egendomlig diktion och en dialekt som var omöjlig att identifiera.

Det visade sig att han som ung läst Selma Lagerlöfs ”Nils Holgerssons underbara resa”. Apotekaren hade så tagits in av såväl historien om den skånska bondpojke som förvandlad till pyssling på en gåsrygg färdas över Sverige som av alla de landskap över vilka i boken vildgässen sträcker, att berättelsens bilder vägrade lämna honom. Så när han lyckats få tag i en utgåva på originalspråket hade han satt sig med de båda böckerna sida vid sida och lärt sig det språk på vilket Lagerlöf skrivit sin berättelse.

I Selma Lagerlöfs författarskap finns döda och levande sida vid sida, förenade i berättelsens väv, varsamt framtagna av berättarens trygga röst.

Vad jag kan förstå kom den första rumänska översättningen av boken ut i Bukarest 1919 och jag tänker mig att den blivande apotekaren burit berättelsen som en dröm om uppbrott och äventyr genom det sena tjugotalets depression och trettiotalets turbulenta politiska skiften för att få se den stängas in av världskrigets rasande dödsdans och sedan av efterkrigstidens stalinistiska vanvett. En dröm buren av de bilder som en berättelse förmått kalla fram i en läsares skapande fantasi.

Denna berättandets oerhörda förmåga att göra det till synes omöjliga möjligt, det ogörliga görligt och det obegripliga begripligt! Hos berättandet får det drömda skepnad av erfaren verklighet och ibland verkligheten det drömdas förtrollning. I Selma Lagerlöfs författarskap finns döda och levande sida vid sida, förenade i berättelsens väv, varsamt framtagna av berättarens trygga röst.

Mycket har sagts genom åren om Lagerlöfs självklara och som det kan tyckas otvungna förmåga att ge sina berättelser liv. Det fanns tidigt tendenser hos kritiken till att reducera hennes konstnärskap till en rent intuitiv relation till språkets och berättandets verktyg. Delvis kom hon att bidra till det själv då hon i ”En saga om en saga” beskriver hur berättelserna närmast kommer som uppenbarelser för henne att som förmedlande mellanhand nedteckna. Hon skriver:

”Det var en gång en saga, som ville bli berättad och förd ut i världen. Det var helt naturligt, eftersom den visste med sig, att den redan var så gott som färdig. Många hade varit med om att skapa den genom märkvärdiga handlingar, andra hade dragit sitt strå till den genom att om och om igen förtälja dessa handlingar. Vad som fattades den, var att bli nödtorftigt hopfogad, så att den bekvämligen kunde färdas omkring i landet. Den var ännu bara ett helt vimmel av historier, en hel formlös sky av äventyr, som drevo fram och åter likt en svärm av vilsekomna bin en sommardag och inte visste var de skulle kunna finna någon, som kunde samla in dem i en kupa.”

Men som många tidigare påpekat är detta en djup underskattning av Lagerlöfs estetiska program, i mycket driven av hennes samtids ovilja att se en kvinna som medvetet arbetande konstnär. I ett samtal säger hon att:

”Det lyckas mig aldrig att skriva någon bok, förrän jag genom flera försök funnit, vilket språk den vill tala.”

Som medborgare, i privata relationer och i vår självreflektion är vi på en gång erfarande subjekt och erfarna objekt och det är genom berättelsen och berättandet vi skapar vår bild av världen och världen skapar sin bild av oss.

Berättelserna må irra kring som hemlösa bin eller osaliga andar, men det är först när de upptäcks av ett berättande som förmår bära dem, likt då barnpigan Back-Kajsa bär den treåriga, förlamade Selma genom rummen på föräldrahemmet Mårbacka, som de kan hjälpas till självständighet och bekräftelse. Då får det hon kallar Innervarelsen, det omedvetna, spelrum och hjälper berättelsen att hitta sin hemvist i berättandet. När i litteraturen berättelse och berättande förenas kan en legering uppstå som är långt starkare än de enskilda komponenterna.

I vår relation till berättelsen och berättandet är vi på en gång skapade och skapande. Samtidigt som vi berättar vår berättelse berättar berättelsen oss. Som medborgare, i privata relationer och i vår självreflektion är vi på en gång erfarande subjekt och erfarna objekt och det är genom berättelsen och berättandet vi skapar vår bild av världen och världen skapar sin bild av oss. För att förstå oss själva och världen behöver vi ge den berättelsens form.

Den gamle romaren Cicero vet att förtälja om det Minnespalats i vilket vi kan söka hjälp för att ge våra minnen liv och mening. Cicero menar att grunden till Minnespalatset lades av den grekiske poeten Simonides som vid ett tillfälle blivit bjuden till en bankett hos Scopas, en förmögen adelsman. Under middagen kallades Simonides ut till två unga män som väntade honom på gårdsplanen. När han kom ut genom porten fanns dock ingen där, men bakom honom föll samtidigt hela byggnaden ihop och alla i festsalen dog.

De avlidnas kroppar var så illa sargade i rasmassorna att de inte gick att identifiera. Som ende överlevande kunde dock Simonides i minnet ge sig tillbaka in på festplatsen och där återskapa gästernas placering så att deras kroppar kunde läggas i namngivna gravar. För att ge det som gått förlorat åter dess namn måste vi ge oss in i Minnespalatset och uppsöka den plats där minnet, liksom det konstnärliga skapandet, på en gång är upptäckt och uppfinning. Det är en teknik för minnesarbetet där vi skapar den ordning som krävs för att ge det förlorade varelse och rum.

Hos Lagerlöf är de döda lika närvarande som de levande, hela hennes projekt är att dra fram de som gått förlorade ur glömskans dunkel och ge dem sin röst. Det kan ske i spökhistorier som Körkarlen eller Löwensköldska ringen där de döda söker sig till de levandes värld för försoning och upprättelse. Men framför allt sker det i hur hon återskapar sin egen och sin familjs historia, både genom att i berättandet ge dem livet åter och genom återerövringen av barndomshemmet Mårbacka, hennes eget minnespalats.

I en tid där klimatförändringarna är den allt överskuggande frågan för vår plats på jorden har vi inte bara att levandegöra det förflutna och nöja oss med att överlämna framtiden till kommande generationer.

Berättandet ger oss på en gång möjlighet till flykt och hemkomst och jag tänker mig att den rumänske apotekaren där bakom disken bland sina hyllor med medicinburkar, plåsterförpackningar och buteljer med liniment i utsikten från en gåsrygg bär med sig båda möjligheterna och att han gjort både flykten och hemkomsten till sin egen erfarenhet i ett slags inre exil.

Isaac Bashevis Singer säger någonstans att de döda aldrig försvinner, att de alltid finns här. Han menar att varje människa är som en vandrande gravplats och att vi bär med oss alla våra förfäder, ja kanske menar han en hel mänsklighet. Låter vi detta förfalla i vårt inre och namnen på stenarna strykas ut av vår egenmäktiga självupptagenhet, av vår föreställning om att endast det i stunden mätbara har giltighet och av tron på att vi ensamma har makten över våra liv, är vi förlorade.

Berättandet placerar oss i tidens ström och där är då plötsligt nu och nu redan sedan. I vår tid av akuta klimatförändringar finns även en annan aspekt kring vad som sker då döda och levande inte längre har gemensam hemortsrätt hos oss. I det att vi förlorar kontakten med de döda och placerar oss i det enväldiga nuets självförhärligande centrum förlorar vi även kontakten med de kommande, de uppväxande, de ännu ofödda. I en tid där klimatförändringarna är den allt överskuggande frågan för vår plats på jorden har vi inte bara att levandegöra det förflutna och nöja oss med att överlämna framtiden till kommande generationer.

Livet bygger på relation och den sträcker sig både bakåt och framåt i tiden. Liksom vår självförståelse och självrespekt kräver att vi levandegör det förflutna för oss har vi samma ansvar, ja kanske är det ansvaret än större, för efterkommande generationer. Glömskan riktar sig inte bara bakåt från vårt självcentrerade nu utan även framåt mot alla dem vars livsbetingelser vi lägger grunden för.

Berättandet hör till de viktigaste verktyg vi har för att göra både förflutet och framtid synligt för oss och Selma Lagerlöf hör till dem som givit oss de skarpaste redskapen. Att i dag få ta emot detta pris i hennes namn är en ofattbar heder. Tack.

Fakta. Niklas Rådström

Författare, poet och dramatiker. Medlem i Samfundet De Nio. Professor i kreativt skrivande vid Linnéuniversitetet.

Ålder: 68 år.

Bor i Stockholm. Gift med Catharina Günther, konstnär. Två vuxna söner. Tre barnbarn. Hunden Rasmus.

Aktuell med ”En liten bok om fotboll, demokrati och hur man bygger ett samhälle” som kom ut i somras.

Debuterade 1975 och har skrivit en lång rad diktsamlingar, romaner, essäer, dramatik och filmmanus. 1979 fick han Aftonbladets litteraturpris, 1992 Augustpriset för romanen ”Medan tiden tänker på annat”, 2008 Piratenpriset och Övralidspriset 2019.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s